måndag 27 december 2010

Vilket välkomnande...

Startar dagen med att vakna tidigt på jobbet.
Mår en aning kasst beroende på avsaknad av diverse medikamenter.

Paps kom och hämtade mig vid halv tiotiden för det var dags för veckans blodprover på vårdcentralen.

Jag har blivit stucken regelbundet i över 16 år nu men jag har likt förbaskat svårt för när de missar första sticket och måste sticka om.
Första sticket vet jag inte hur hon bar sig åt med för jädrar vad det sved till. När det var dags för andra nålsticket var jag tvungen att kolla om hon verkligen kört in nålen för det kändes inte alls.

Varför gör de inte så varenda gång istället??
Då hade inte folk varit så nålrädda.


När vi svängde in på gården fick jag den där underbara känslan av att få komma hem till lugnet, parkera mig i soffan och mysa en stund.

Den känslan försvann i samma veva som jag klev innanför dörren.

Möts som vanligt av tre glada hundar OCH EN SMÄLL!?!

Va f..n??

Öppnar dörren så hundarna kunde gå ut och jag få lite tid på mig att hitta vart smällen kom ifrån.

Slänger en blick in på kontoret. Blir stående en stund och undrar vilken orkan det var som måste härjat där inne.

Dataskärmen är omkullvällt, tangentbordet ligger på stolen och mussladden är intrasslad i gardinen.

HUR????

Fixar till det och går vidare in i vardagsrummet. Där står min strykbräda men vart är strykjärnet.

PÅ GOLVET!!!

Där ligger det i sju delar. Kattkräken har dödat mitt strykjärn.

Samlar ihop delarna och muttrar en redig salva om diverse straff som jag ändå aldrig skulle kunna utföra men det känns gott att åtminstånde muttra dem.

Så hör jag en ny smäll. Den kom från köket.

Rusar dit och håller på att slå mig halvt fördärvad över Bengt som möter mig i 150 knyck i dörren.

Den skyldige till denna smällen var iaf avslöjad.

Han hade varit uppe på bänken, vält min julstjärna och knäckt en av mina pelargoner i mikrodelar.


Nu muttrade jag inte längre.
Nu fångade jag in katterna och hivade ut dem i snön.

Nog får vara nog.

Trodde jag!!!

Jag hann inte mer än sätta mig efter att jag räddat vad som gick av pelargonen. Helt plötsligt började det braka och knaka i ytterdörren så jag trodde det bara skulle vara flisor kvar av den när jag väl stampat dit.

Bengt hade inga som helst planer på att vara ute i kylan och han vet precis hur han ska bära sig åt för att få komma in.

Eftersom jag är ganska förtjust i att ha en ytterdörr (kanske inte just den jag har men ändå) så var det säkrast att släppa in katternas variant av Magnus Samuelsson.
Hade förmodligen inte haft en dörr kvar om jag inte gjort det.

Efter en och en halv timmes bröt så kunde jag äntligen sätta mig ner i lugn och ro.
*pust*

lördag 18 december 2010

Hon är stark, min farmor...

Så har man då spenderat en dag på akuten igen.

Det var inte jag som var den olycksdrabbade idag (otroligt nog) utan min farmor.

Hon har i ett par dagar hjälpt mig med att tvätta några mattor eftersom de har en tvättmaskin som är stor nog att klara mina gigantiska golvtäckare.

Idag gick hon upp till tvättstugan för att plocka ner den största mattan som hängt i ett av torkrummen sen igår eftermiddag.
Den är stor, tung och otymplig. Egentligen skulle hon väntat tills vi kom in för att hämta den men hon ville vara snäll och ha den klar tills vi kom.

Detta gick inte riktigt som planerat.

Tidigt på morgonen ringer hon till mig och säger att 'när vi kommer in måste vi nog köra henne till akuten'.

PLING!!!
Så blev Jenny klarvaken.

Krävde genast att få veta vad som hänt.

När hon skulle gå från tvättstugan och var på väg nerför backen lyckades hon trampa på en isfläck som var dold under nattens nyfallna snö. Självklart gick hon omkull så det small om det.
Hon landade med nästan hela sin tyngd på högerarmen med resultatet att armen gjorde fruktansvärt ont.

Jag kastade mig på telefonen och kallade hem lillebror som spenderat natten hos en kompis. Medans han var på ingång snubblade jag i mina kläder, borstade tänderna och utfodrade hundar & katter.
Jag blev färdig i samma veva som han svängde in på gården ca 15 minuter efter vårt samtal.

Kvickt iväg igen med riktning mot farmor.

När vi anlände satt hon redan innanför ytterdörren i trappuppgången, blek som 'spöket Laban'.

Vi fick in henne i bilen trots att det var lite krångligt. Varje rörelse fick hennes arm att smärta enormt.

Otroligt nog så blev vi snabbt inkallade på akuten. Vidare upp till röntgen där det också gick undan. (jag hann inte ens läsa färdigt tidningen!!!)

Så var vi då nere på akuten igen och blev inkvarterade på ett rum.
Det var nu som den långa väntan startade. Jag hann läsa mer än en tidning och hjälpa farmor när det blev obekvämt för henne.

Jag har sett min farmor ha ont förr men den här gången....
Detta var nåt som gjorde ont, det kan jag garantera.
Det skar i mig varje gång hon kved av smärta. Hennes ansikte växlade om vartannat mellan askgrått och illrött.
Hade det varit jag så hade jag både gråtit och skrikigt högt.
Det är stål i den gamla tanten.;-)


Tillslut kom det in en läkare som berättade vad de sett på röntgenplåtarna.

Strax under axeln hade benet gått av helt och benen i armen låg nu omlott med varandra.
Hon fick mer smärtstillande, tack & lov.
De berättade att de skulle leta upp ett stöd för armen för hon skulle bli tvungen att opereras. Men inte idag!!!

Efter lite mer väntan kom de in med ett stöd och när det väl kom på plats såg jag att farmor äntligen kunde slappna av lite. Hon började få tillbaka sin normala ansiktsfärg och ville nu hellre sitta i stolen som fanns på rummet.
Jag förstod att värktabletten börjat ta för Hoppsan Hejsan vad hon snabbt blev piggare.
Nu började hon piggna på ordentligt och med det så kom munnen igång på henne.
Hon började prata om än den ena och än den andra på området där hon och farfar bor.

*RIDÅ*

Jenny's hjärna slog över till autopilot.
Har hört om det där folket så många gånger att jag numera halvt om halvt slutat lyssna men ändå vet när jag ska klämma in med ett 'jaha', 'VA!!', 'NÄÄ', mm mm.


Läkaren kom in igen och berättade om de mediciner hon skulle få och info om när och hur de kommer kalla in henne för operationen.
När han var färdig och blodtryck & blodprover etc var klart så tråcklade jag på henne tröjan och jackan.

Vidare till Apoteket medans lillebror hämtade bilen.
När hon kom ut till bilen var hon inte så snacksalig längre. Förutom att hon var trött och omtumlade av smärtan så hade tabletten verkligen kickat till.
Nu var hon sluddrig, yr och lullig istället.
Farmor satt i baksätet och var hög & lycklig. Morfin är en underbar sak. ;-)


På väg hem var vi snabbt iväg och köpte mjölk och Aftonbladet 'för tidning, det skulle hon ha med hem till farfar'.

Jaja, väl hemma hade farfar börjat med maten. Efter en snabb genomgång av medicinerna igen och en koll med 'di gamle' om de hade allt de behövde så lämnade vi dem för kvällen (nästan).

Ska in till dem imorgon igen. De behöver lite hjälp med diskning och dammsugning. Åker jag inte in och fixar det så ger jag mig fasen på att hon kommer försöka göra det själv.
Jag är ganska medveten om vart mycket av min envishet kommer ifrån.;-)


Nu ska jag sätta mig ner i soffan, slänga upp benen och slappa framför en film.
Känner att jag kan slappna av nu.
Lillebror har åkt in till stan på en fest och lyckligtvis så är festen i lägenheten brevid 'di gamle'. Han skulle kika in ett par gånger under kvällen och se så hon inte tar fel piller så hon tror att hon blir 'Superwoman'. Det är nämligen rejäl kräm i de där pillren och två av sorterna hette otäckt likt varandra så det är lätt att ta fel.

tisdag 14 december 2010

Ibland undrar jag....

På en vecka har jag lyckats klämma in flertalet 'olyckor'.
Har nu förlikat mig helt med att ibland kallas för Murphy.

Till att börja med lyckades jag marinera den ena mobilen och en fjärrkontroll i Decoupagelack/lim.
Ett par dagar senare trippar jag glatt ner för källartrappen, halkar på ett trappsteg och HEJ VAD DET GICK!!!
Dunsar ner för tre trappstg med rumpan före. Landar på samma fläck på skinkan på alla tre trappstegen.

Jäklar vad ONT det gjorde och gör.
Ser ut som en smurf på halva bakdelen.

Äntligen har det 'ajiga' börjat ge sig på aktern.

Då händer nästa grej.

Är ute hos fåren och matar & vattnar.
Medans jag häller upp vatten ser jag att Kate står och eggar stortackan. Hon får en tillsägelse att avlägsna sig vilket hon också gjorde.
TILL MIN ANDRA SIDA!!!
Där såg jag henne inte. Inte förrän det var för sent.
Hinner inte vända mig om helt när jag ser tackan göra ett utfall mot hunden.
Vem stod ivägen när smällen kom??
Jo, JAG!!!

Hon lyckas få in en träff på det redan blåa stället på min stackars skinka. Nu gjorde det så ont att jag bara ville sätta mig och grina men inte fasen gick det. Bakdelen var ivägen!!


Kanske ska jag vara tacksam för att hon träffade ett ställe som redan gjorde ont. Då är jag ju iaf inte öm och blå på fler ställen.

Vet inte riktigt om jag är riktigt tacksam än. Kanske ikväll när jag ska iväg på en lansering. Då har jag åtminstånde en skinka att sitta på.

söndag 5 december 2010

'Däbbd i däsad' var det här...

Idag känner jag mig riktigt fräsh. *hmm*

Näsan rinner, ögonen och öronen rinner *blärk*. Mina M, N, P & T är utbytta mot B, D, B & D. Man låter så grannt när man pratar. Inte nog med att orden blir konstiga, rösten kommer och går som den vill och när den behagar infinna sig låter det som om en hes kråka bosatt sig i halsen.
Dags att snyta sig igen.

Ska ta en Alvedon mot febern och gå & lägga mig igen.


Hoppas ni får en go dag.

torsdag 2 december 2010

Julklappstips

Klicka HÄR för lite tips på julklappar till dina nära och kära.
Eller varför inte till dig själv.

onsdag 1 december 2010

Border collie vs Jack Russell

Det är inte bara storleken och utseendet som skiljer de båda hundraserna åt, det finns annat också.

De två rasernas respons på kommandon:

KOM HIT!
BC = Ja matte, jag kommer direkt.
JR = Skit på dig!

SITT!
BC = Jag sitter
JR = Varför då?

LIGG!
BC = Jag ligger
JR = Sa du nåt?

STANNA
BC = Hur länge?
JR = Jag sniffar vidare där borta...

HOPPA
BC = Hur högt?
JR = Hoppa själv...

NEJ
BC = Okej då
JR = Nu förstod jag inte?


En Bc är lättlärd, det är en JR också men i motsats till en Bc så skiter den fullkomligt i dig trots att den vet vad du menar. Bc'n vill göra allt för sin ledare, Jack Russell'n är sin egen ledare.

Enligt en JR så är alla till för att serva den. Enda gången den gör som du vill är när du mutar den så du själv mår illa av alla sammanbitna prisande lovord och allt godisfjäskande.
När väl godiset är slut så går den förnärmat iväg för att du inte hade mer att ge den. Har du inget godis så finns det ingen anledning för en JR att göra sig till.
Den där tvåbenta löjliga pajasen som varje gång går på JR'ns glada 'Oh, se vad arbetsglad och samarbetsvillig jag är' är inte annat än dum.
Den är inte ett dugg samarbetsvillig. Den vet bara vad den vill och gör bara det den behöver för att få det.

Border collien kan naturligtvis också vara en hal rackare emellanåt men den kan aldrig nå Jack Russelln. Bc'n är för arbetsglad och för välvillig att göra allt och lite till för sin ledare.

När du tror att du lyckats överlista din Bc har du förmodligen också gjort så men du måste komma på ett nytt sätt nästa gång. Den vet om det i samma ögonblick som det hänt och låter dig inte göra det igen på samma sätt.

Om du tror att du överlistat en JR så har du tagit gruvligt fel. Det går inte. Den har koll på allt och skiter oftast fullständigt i dig.

En BC vet hur stor den är. En JR vet också det. Det är vi som har dålig syn som inte ser att en JR är i storlek med en elefant.


Om du känner dig sugen på att skaffa en Jack Russell, tänk då på detta.

Du måste vara envis som synden. Inte ha något emot att bli ignorerad 23 timmar och 45 minuter av dygnets 24timmar.
Ha överseende med att det är en grythund.
Finns det inte ett gryt att undersöka så gräver man ett själv. Detta sker oftast på din gräsmatta eller i din välansade rabatt. Tänk också på att den lätt blir uttråkad av det första grytet och gräver då ett nytt osv. Det kommer att sluta med att din tomt ser ut som ett granatövningsområde.

Jack Russelln har en förmåga att bli gammal så du måste ha en ängels tålamod för att stå ut med den i minst 15 år. Den kommer nämligen inte bli lättare med åren. Den förfinar sin 'talang' med årens gång och blir bara jävligare. Däremot kommer Du inte att märka allt förrän långt senare när rackartygen redan hänt och den har hunnit göra minst tre till.

Den är lättretad och långsint som attan så för guds skull, gör den inte förbannad. Du kommer få sota för det i flera år.

Har du andra hundar eller katter så kan du vara säker på att den basar över dem och tuktar dem om så bara för att de existerar.
Den har också en väl utvecklad förmåga att hitta på sattyg men att få det till att se ut som om någon annan gjorde det. Denna genen ärvs.

Om den håller sig lugn och stilla i ett par dagar får du inte inbilla dig att den helt plötsligt 'Äntligen' vuxit upp.
Nej nej... den samlar bara lite extra energi och planerar inför sitt kommande hyss.


Är Bc så mycket enklare än en JR??

Jaa, om man har arbete till den. Har man det så är det en ängel i jämförelse.
Står den utan jobb eller uppgift kan den däremot ge Jack Russelln en match.


Nej, jag ångrar INTE att jag en gång skaffade en JR. Däremot så vet jag idag att jag inte kommer skaffa en till. Aldrig mer en JR. Jag älskar min gamla tant över allt annat men... jösses vad jag har svettats och tampats med damen.