Tävlingsnerver

Jag ställde under flera år ut arabhästar. Har även tävlat lydnad och agility med tidigare hundar.

Min förmåga att bli löjligt nervös visste inga gränser.

Istället för att bli ett skakande nervvrak som knappt kunde sätta den ena foten före den andra så blev jag rent aggressiv.

Ingen fick röra hästarna innan jag skulle in i ringen. Ingen fick prata med mig heller. Var någon i närheten så fick de nästan huvudet avslitet.

Jag var rent ut sagt hemsk.

 Det lustiga var däremot att så fort jag steg över 'tröskeln' in på banan så släppte allt och jag blev helt focuserad på min uppgift. Att visa upp hästen. Var aldrig nervös inne på banan. 

När jag nu skulle börja tävla inom vallning så fick jag lite undringar från min familj om det var en så bra idé. Med tanke på mitt tävlingshumör så skulle jag förmodligen skrämma allt vallfolk åt fanders.

Jag funderade lite på vad de sagt, speciellt vad mams sa, det var hon som var med på hästutställningarna och blev värst drabbad.

Jag gick till min tränare J som var den som jag skulle åka ut på tävlingar tillsammans med. Jag berättade om mitt fina tävlingshumör.

Hon tog det med ro och tackade för varningen, typ. Hon visste ju vilket hetsigt humör jag har i övrigt.

När det väl var dags att ge sig ut på tävlingarna blev jag lite smått paff.

Jag var helt lugn!?!

Inte ens nervös???

Nervös blev jag först under en tävling i April.

Jag var som vanligt helt lugn innan jag skulle ut på banan. Satt och slappade och pratade med J och fixade i sekretariatet som vi båda skötte.

Så var det min tur ut på banan.

Jag och Kätan klev ut till pinnen. Fick klartecken från domaren och jag skickade Kätan.

Nu är det som så att jag har varit helt överlycklig om jag bara fått djuren ner till mig. Kate hade en förmåga att tappa och släppa djur vilket inte var ovanlig under hämtmomentet.

Kate fick ner djuren och jag var på väg att ge mig av banan. Vi hade ju aldrig kommit längre än så här. Vänder mig om och ser J peka mot fösningsgrinden.

VISST FAAN!!!!

Hon fick ju ner djuren. Allihop dessutom!!

Vi måste gå resten av banan.

Så långt hade jag aldrig planerat eftersom vi aldrig fått djuren så långt.

Nu blev jag skitnervös!!!

Som tur var så var jag tvungen att focusera på vallningen. Hade inte möjlighet att göra av med min nervositet på ett negativt sätt.

Väl av banan skakade benen på mig men OJ vad glad jag var. Vi hade gått runt hela banan.

Konstigt nog så är jag inte nervös alls numera när jag väntar på min tur att ge mig ut på banan. 

Under vallhundsprovet blev jag nervös ett par gånger inne på själva banan men det släppte lika fort som det kom.

Både jag och min familj är glatt överraskade över mina nya tävlingsnerver. Ingen har blivit utskälld och alla har huvudena i behåll.

Hur är dina tävlingsnerver??