Årets sista tävling för mig och Kate

Så var då årets sista tävling avklarad.

Tävlingen gick av stapeln på Hagaskog i Dingle.

Banan var väldigt väl markerad. *asgarv* T.o.m jag såg grindarna. Det var ensilagebalar som var grindar så de var enkla att se. Jag frågade om vi inte kunde ha balar som grindar på alla våra tävlingar. Då har även jag en chans att se grindarna utan att anstränga mig till det yttersta.

Djuren var som vanligt på Hagaskog lättflyttade och schyssta.

Hur gick det för mig och Kate?

Jag är väldigt nöjd.

Hon var en smula förvirrad. Vet inte vad som var med henne men hon for runt lite som en yr höna.

Hon tog alla kommandon utan bekymmer men det var ändå nåt som var lite förirrat.

Jag skickade henne åt höger och hon gick ut ganska fint faktiskt. Sen kom det där som jag hoppades att hon slutat med. Det hade hon inte. Hon började skära in mot fåren för att gå runt åt andra hållet.

Direkt när jag såg det stoppade jag henne och gav ett nytt högerkommando.

Hon tog det och till min stora förvåning gick hon inte bara åt höger... Hon vidgade ut!!!*WOOHOO*

Framdrivningen var sådär. Kunde gått mycket rakare och mindre förvirrat.

Hon fixade fint att runda mig och ensilagebalen men sen kom fösningen. Jaa... vi kom ju dit vi skulle tillslut.

Drivningen var inget större bekymmer.

Nästa moment var delningen.

Peo den rackarn bestämde att vi skulle dela innan fållan.

Att säga jag var nöjd med det beslutet vore en lögn. Det är ju i delningen mina poäng brukar ta slut. Kate är ju lite rädd för att gå igenom fårflocken. Hon har fått ett par smällar för mycket av en tacka här hemma.

Jag protesterade lite men inte sjutton hjälpte det. Peo bara skrattade.

När vi kom igenom drivningsgrinden var det då dags för delningen.

Jag fick upp en fin vidöppen lucka och kallade in Kate. Hon började gå rakt mot öppningen men precis innan hon skulle gå igenom såg jag hur hon riktigt svalde *gulp* och sneddade snabbt åt höger förbi flocken.

Jag började korrigera, lite väl snabbt, för att få flocken på plats. Kate stressade upp sig lite så jag lade henne, räknade till tio, sen började vi jobba igen.

Jag fick upp en ny fin lycka, lockade in henne och VIPS!!! Hon gick rakt in, tog tag i de avskilda fåren och hon hade klarat sin första delning på en tävling. *JIPPI*

Vidare upp till fållan var egentligen inget större problem mer än att jag inte bromsade ner farten i tid. Fåren hann förbi mig men Kate var snabbt på plats och tryckte tillbaka dem så de hamnade mitt i grindhålet. Sakta backade hon in dem och banan var avklarad. *pust*

Är SÅ nöjd med henne trots lite förvirring och mattes strul.

Jag måste lära mig att hålla tyst och låta henne arbeta lite friare. När jag gör det går hon som en klocka.

Poängen

Hämt: 29

Total: 60

Tävlingsnerver

Jag ställde under flera år ut arabhästar. Har även tävlat lydnad och agility med tidigare hundar.

Min förmåga att bli löjligt nervös visste inga gränser.

Istället för att bli ett skakande nervvrak som knappt kunde sätta den ena foten före den andra så blev jag rent aggressiv.

Ingen fick röra hästarna innan jag skulle in i ringen. Ingen fick prata med mig heller. Var någon i närheten så fick de nästan huvudet avslitet.

Jag var rent ut sagt hemsk.

 Det lustiga var däremot att så fort jag steg över 'tröskeln' in på banan så släppte allt och jag blev helt focuserad på min uppgift. Att visa upp hästen. Var aldrig nervös inne på banan. 

När jag nu skulle börja tävla inom vallning så fick jag lite undringar från min familj om det var en så bra idé. Med tanke på mitt tävlingshumör så skulle jag förmodligen skrämma allt vallfolk åt fanders.

Jag funderade lite på vad de sagt, speciellt vad mams sa, det var hon som var med på hästutställningarna och blev värst drabbad.

Jag gick till min tränare J som var den som jag skulle åka ut på tävlingar tillsammans med. Jag berättade om mitt fina tävlingshumör.

Hon tog det med ro och tackade för varningen, typ. Hon visste ju vilket hetsigt humör jag har i övrigt.

När det väl var dags att ge sig ut på tävlingarna blev jag lite smått paff.

Jag var helt lugn!?!

Inte ens nervös???

Nervös blev jag först under en tävling i April.

Jag var som vanligt helt lugn innan jag skulle ut på banan. Satt och slappade och pratade med J och fixade i sekretariatet som vi båda skötte.

Så var det min tur ut på banan.

Jag och Kätan klev ut till pinnen. Fick klartecken från domaren och jag skickade Kätan.

Nu är det som så att jag har varit helt överlycklig om jag bara fått djuren ner till mig. Kate hade en förmåga att tappa och släppa djur vilket inte var ovanlig under hämtmomentet.

Kate fick ner djuren och jag var på väg att ge mig av banan. Vi hade ju aldrig kommit längre än så här. Vänder mig om och ser J peka mot fösningsgrinden.

VISST FAAN!!!!

Hon fick ju ner djuren. Allihop dessutom!!

Vi måste gå resten av banan.

Så långt hade jag aldrig planerat eftersom vi aldrig fått djuren så långt.

Nu blev jag skitnervös!!!

Som tur var så var jag tvungen att focusera på vallningen. Hade inte möjlighet att göra av med min nervositet på ett negativt sätt.

Väl av banan skakade benen på mig men OJ vad glad jag var. Vi hade gått runt hela banan.

Konstigt nog så är jag inte nervös alls numera när jag väntar på min tur att ge mig ut på banan. 

Under vallhundsprovet blev jag nervös ett par gånger inne på själva banan men det släppte lika fort som det kom.

Både jag och min familj är glatt överraskade över mina nya tävlingsnerver. Ingen har blivit utskälld och alla har huvudena i behåll.

Hur är dina tävlingsnerver??

Besök på ögonkliniken

Då var dagens besök avklarat.

Gjorde synkollen för två veckor sen men resultaten var så dåliga så de ville att jag snabbt skulle komma tillbaka igen.

Idag var det dags.

Testerna visade att det var lika knas även denna gången.

Tror det är dags att införskaffa en liten kikare som jag kan ha med mig när jag vallar. Kunde inte ens se en liten prick på 30cm håll om den inte var i rörelse.

Hon som gjorde dagens undersökning tyckte det var lite lustigt att jag håller på med en sport där jag inte ser objekten utan måste gå på känsla.

Jag får förlita mig på att hunden ser djuren istället så får jag vänta med att se dem när de kommer till mig.

Banan kollar jag alltid in innan det är dags för mig att gå den. Då vet jag vart grindarna och djuren är.

Varför ser bara mitt hem kamouflerat ut???

Jag förundras många gånger över folks hem. Många av mina vänner har både hundar och katter. Varje gång jag kommer hem till dem så är jag helt fascinerad av deras golv, väggar, möbler etc.
Man kan se dem!!

Jag frågar dem hur ofta de städar för att hålla det så rent. De måste ju ligga i som små blå. De har ju djur som bor inne, precis som jag.
’Tja, en gång i veckan ungefär’, brukar svaret oftast bli.
EN GÅNG I VECKAN???

Om jag bara dammsög eller torkade golven en gång i veckan hade jag inte kunnat vara säker på att det var mitt eget hem jag klev in i.

Mina hundar måste vara extrema när det kommer till att dra in smuts i huset. Jag har en konstant beläggning av grus, sand och lera på mitt golv.

Det har gått så långt att jag inte är helt säker på att det bara är hundarna och katterna som drar in skiten.?.?.

Börjar banne mig misstänka att huset blivit ’självnerskitande’.

Kliver glatt upp ur sängen på morgonen efter en storstädning där golven blivit både dammsugna och våttorkade.
Tassar ner i köket för att barfota trippa runt i mitt nystädade kök och koka en kopp te.
Halvvägs ner i trappen börjar ’fotpeelingen’. På något konstigt sett har det uppenbarat sig sand i trappen.
-’Hmm??, underligt.’
Fortsätter ner till hallen och där övergår sanden till smågrus!!
Kliar mig fundersamt i huvudet och undrar hur detta gått till. Väl inne i köket trampar jag på singel och makadam!!

Muttrar ilsket över hundar som drar in en massa skit. Hundarna står brevid mig och ser ut som oskyldiga små lamm som ALDRIG skulle dra med sig nåt in.

T.o.m när hundarna badats, golven blivit storstädade och allt annat skett som hör en storstädning till, så blir resultatet likt förbaskat det samma.

Hur fasen går det till???

I våras målade vi om hallen och köket. Det BLEV ljusa väggar just då.

Nu är de kamouflagemönstrade.

Det är bruna, gröna och röda prickar på dem.
Far över dem med rengöring titt som tätt men vad hjälper det när de snart blivit kamouflerade igen?

När Kate löper har jag upptäckt att de röda prickarna inte bara hamnar på golv och väggar. De hamnar även i taket!!!
Kan inte fatta hur hon lyckas skvätta blod ända upp i taket.

Det är 2,50 i takhöjd här!!!


Är det bara mina hundar som är fenomenala på att dra in halva gården i huset.

Om inte… varför syns det inte hemma hos någon annan??

Varför ser jag aldrig röda, gröna och brunt kamouflerade väggar och möbler hos andra hund- och kattägare?

Träning i Häljeröd

Dagens träning var helt kanon.

Det vi tränade på var att få ut hundarna från djuren. Att få dem att vidga ut flankerna.

Kate har haft lite svårt att flanka ut ordentligt men det fick vi verkligen gått igenom idag. Vi visste egentligen hur vi skulle gå tillväga men att få det från tanke till handling var nåt vi verkligen fick hjälp med.

Egentligen var det inte så svårt men att få till det i rätt ögonblick och se resultatet var helt underbart.
När man lyckas ’ta tag’ i hunden vid precis rätt ögonblick och se henne vända ut för att sen vidga sin båge… Vilken skön känsla!

Under första passet var vädret ganska ok men när det var dags för andra passet… då tyckte tydligen vädergudarna att vi haft det lite för bra innan.
Regnet tog fart och så även vinden.

Vi, eller i alla fall jag, frös rejält. Näsan rann, fötterna var som isklumpar, händerna var röda och svullna och resten av kroppen skakade.

Allt försvann när det var dags att gå ut på fältet igen. Då var man så fokuserad att man förträngde allt obehag som väder och vind ställde till med.

Kate fick en massa beröm då hon gjorde riktigt bra ifrån sig. Hon svarade snabbt på blockeringarna och vidgade fint.
Hon ville avvika ett par gånger då hon tyckte pressen blev för stor men då lockades hon snabbt in mot fåren igen och fick plocka ut dem från hörnet eller bara gå rakt mot dem och fösa. Det var det bästa beröm hon kunde få och hon släppte genast det hon tyckte var jobbigt och samarbetade glatt igen.

Jag är så nöjd med hennes arbete idag.

Nu ska bara matte komma ihåg att ge henne kommando och stöttning DÄR DET BEHÖVS och inte gå in och styra henne som en radiostyrd bil. Hon jobbar kanon när jag inte klampar in och lägger mig i för mycket.
Det enda jag egentligen behöver göra är att bromsa henne om det går för fort (JAPP, vi hittade bromsen) och kanske styra henne i sidled. Kanske betyder att hon faktiskt går som på ett spår och har en otrolig känsla för att själv styra upp djuren. Kanske är om jag ser att hon behöver lite stöttning för att flytta djuren åt endera riktningen.
Detta är något som i regel inte behövs med Kätan då hon snabbt själv känner draget och håller djuren på ett rakt spår.
När jag går in och styr blir hon snabbt stressad och tappar fokus då hon bäst känner själv vart hän det barkar.
Matte ska inte tänka så mycket utan mer gå på känsla. Då kommer stöttningen på rätt ställe. Jag har en förmåga att se slutdestinationen och missar då mittendelen. Kate känner detta och det är då det blir ryckigt, hetsigt och okontrollerat.
Jag ska göra som jag gjorde på VP’t. Ta ett moment åt gången och bli färdig med det innan hjärnan vandrar iväg till andra och tredje. Då borde det inte vara några som helst bekymmer.

Koncentration???

Vet inte vad det var med Kate idag. Träningen gick ju inte direkt som förväntat.

Hon var stressad, inte koncentrerad för fem öre och allmänt förvirrad.
Jag har visserligen varit lite dålig idag och hon är väldigt känslig för hur jag mår. Har inte ens kunnat gå på toa utan att hon varit mig i hasorna. Hon är förmodligen på väg in i ett löp också och det gör inte saken bättre.

Det var verkligen inte samma hund som jag gick Vallhundsprovet med i lördags. Då var hon verkligen i sitt esse.

Åkte iväg och vaccinerade henne efter träningen. Inte ett pip sa hon när hon fick sprutan. Däremot tyckte hon att det var lite otäckt att åka hiss på bordet. Som tur var så var Marina, ’bästaste’ veterinären, där med godis så det gick bra ändå.


Får se hur det går på lördag.

Då är det dags för en heldags träning hos ’vår guru’ Kjell i Häljeröd. Det ser vi verkligen fram emot.

Äntligen Godkänd Vallhund

I lördags var det dags för Vallhundsprovet på Tjörn.
För mig och Kate var det tredje gången gillt.

Det bara skulle funka denna gången!!!

Tänka sig… Det gick helt fantastiskt bra!

Kate höll sig kvar på högersidan i hämtet. Inga dumheter som hon brukar hålla på med, som att skära bla.

Hämtet funkade fint, fösningen var helt kanon, inga korrigeringar behövdes utan jag lät henne knalla på mot grindarna där hon flyttade genom djuren rakt och snyggt. Hon vände själv upp djuren till första benet i drivningen och, jädrar, vad snyggt hon gjorde det.

Nu kom avdragen på poängen (som var helt och hållet mitt fel).

I drivningens första ben tyckte jag att djuren kom lite fort emot mig så jag valde att lägga Kate. Onödigt, skulle ha bromsat henne men bromsen funkar lite dåligt ibland så då är det säkrare att lägga henne ner istället.
I drivningens andra ben la jag henne nästan direkt efter att djuren kommit genom drivningsgrindarna.
Varför?? Ja, det undrar jag med…

När jag kom fram till fålla vände jag mig om och fick då se att fåren var alldeles intill mig.
Förbaskat!!
Hade jag vänt mig om ett par tre meter innan jag nåt fållan hade jag hunnit bromsa Kate och fåren. Då hade jag hunnit öppna grinden innan de nådde fram och fåren hade gått rakt in.
Tack och lov så har jag en hund som är helt suverän vid fållan.

Eftersom fåren stod och tryckte på grinden flyttade de sig snett när jag öppnade grinden. De hamnade ganska bra ändå men ett par av djuren ställde sig bakom mig. Kate rundade snabbt åt höger, tryckte tillbaka de två som hamnade avsides och sen stannade hon i perfekt läge.
Jag behövde inte säga ett knyst. Lugnt och stilla flyttade hon in djuren i fållan. Jag stängde grinden och klappade om Kätan.

Så till det sista momentet. Öppnade en liten glipa i grinden. Kate smög in och la sig innanför. Inne i fållan bryr jag mig sällan om att säga höger eller vänster då hon läser av lämpligast håll själv.
Hon fick lov att flytta fram djuren, lade sig bakom dem och väntade på att grinden skulle öppnas.
Fåren var lite virriga så jag väntade ett par sekunder innan jag öppnade grinden. Ville att de skulle varva ner lite innan de släpptes ut igen.
Grinden öppnades, fåren smet ut men stannade snabbt då de märkte att hunden inte låg dem i haserna. Kate travade ut ur fållan, samlade ihop fåren och föste ner dem till Josefin och Troy som stod vid uppsamlingsfållan.

Gick fram till Isi som klappade om Kätan och han sa de önskade orden, ’NI ÄR GODKÄNDA!!!’

Vad blev resultatet?
Hämtet 39p och totalt 85p.

Poängen:

Utgång 15

Upptag 7

Framdrivning 17

Fösning 10

Drivning 18

Fålla in 8

Fålla ut 10

Kommentarerna blev: Koncentrerad, lydig, arbetsvillig, framåt, trevlig vallhund.