På hans högra ansiktssida fick jag något kladdigt på handen. Förde handen till näsan och sniffade. Nu var det inte långt ifrån att jag kräktes.
En sån stank.
Hämtade en tvättlapp och började tvätta honom ren. Jag såg inte ordentligt utan gick och tände taklampan.
Fick en chock!!!
Min älskling såg ut som en boxer på huvudets högra sida.
Försökte tvätta honom ren med tvättlappen. Kunde inte hitta något sår utan letade vidare i halv panik.
Samtidigt som jag letade kunde jag inte fatta hur jag kunnat missa att han var så svullen och luktade så illa.
Lillebror kom infarandes när han hörde att jag började bli låta smått hysterisk.
'Har du SETT hur han ser ut!!´, gastar jag upprört.
'Men han låg hos mig för ett par timmar sedan. Jag såg inget då.?.', svarar han smått chockad av synen som mötte honom.
Nu hittar jag vart ifrån det slemmiga kommer ifrån. HANS MUN!!
Börjar att, så gott det går, torka ur hans mun för att komma till 'källan'.
Längst in i munnen har han fått en ficka. Det gick fortfarande inte att se ordentligt så jag fick med mig hund och bror ner i duschen. På med ljummet vatten och började spola ur munnen. Lillebror kom fram med en ficklampa och lös ner i 'bubbens' mun.
Där, där är infektionen. Jag klämde på hans kind och mer var & blod puttrade fram. Klämde & sköljde om vartannat. Tillslut hade svullnaden gått ner så han såg relativt normal ut. Även lukten lugnade ner sig. "Hamsterboxern" var borta.
Nu går han på antibiotika och förhoppningsvis ska infektionen ge med sig snart.
Enligt vet. så kan en sån här infektion sätta igång med raketfart. Jag gillar inte såna infektioner. Inte bara skrämmer det hundmatten halvt fördärvad. Det ger även hundmatten fruktansvärt dåligt samvete. Hur kunde jag ha missat nåt sånt här när hundarna är runt mina ben konstant??
Nu behövde jag inte ha dåligt samvete sa vet. Att jag snabbt hade fått in 'bubben' i duschen och spolade rent och klämde ur litervis (kändes det som) med 'varblod' räddade förhoppningsvis hans liv. Trots att vet. sa detta ligger det ändå och gnager i bakhuvudet, 'hur kunde jag missa detta?'.
Under denna 'misshandel' som jag utsatte honom för, med allt klämmande och spolande, så sa han inte ett knyst. Visade inte att det gjorde ont fastän jag är ganska säker på att det måste gjort det. Inte ett morrande, gnällande, bitande, inte nåt?!
Han är så svår när det gäller smärta. Aldrig att han visar att nåt gör ont. När han fått artros i höger armbåge var det knappt att han visade nåt. Vet. var helt förundrad över att han inte visade med en enda min att det gjorde ont. När han skar upp en trampdyna linkade han ungefär tio steg. Sen kom han på att det går lika bra att springa på tre ben. Han hängde med ungtiken utan problem. Det var bara när jag kopplade honom, för att jag tyckte han kunde ta det lugnt och läka i lugn och ro, som han blev förbannad.
Han börjar bli till åren nu, min älskade klippa. Det märks väldigt väldigt sällan att han är gammal. Han har blivit gråare i ansiktet och nån enstaka gång är han lite stel men det är inte ofta. Han jobbar mer än gärna. När det gäller arbete är det jag som sätter stopp. Han får inte göra några stora jobb om det inte är fruktansvärt akut och det är det sällan. Senaste gången han gjorde ett 'stort jobb' var i våras.
Fåren hade smitit ur hagen och stuckit över berget mot grannens hästhagar. Det var mer än ungtiken klarade av och han känner till berget utan och innan. Det tog inte lång stund innan han spårat upp rymlingarna och började fösa dem hemåt.
Klarar han sig undan infektionen nu så ska han få göra ett ordentligt jobb, äta så mycket korv & skinka han vill och jag kanske till och med tjyvar alla bollar från tennisklubben åt honom.
1 kommentar:
Gissar att det var nåt sånt vår fjordhäst dog av.Vi hade vet. här, för hon ville inte äta.
22 år var hon, så man blev ju orolig. Det var en infektion i en tand sa han, vi fick ingen förvarning om att det kunde gå galet. Nästa morgon låg hon död i spiltan när den yngsta kom in i stallet. Mellandottern kom hem från Ua i flygande fläng, hon körde inte nådigt, har jag fått veta efteråt. Själv var jag hos mamma, pappa var döende i cancer......
Usch ja, vilka minnen Bamses tandproblem väckte nu!
Största dottern kom hem o hjälpte maken att få iväg hästen med "likbilen", så att de andra slapp den biten. Hon är ju min asfaltsblomma, så det var väldigt fint av henne att hjälpa till med den sysslan. Själv satt jag hos mor och försökte trösta per telefon.....
Hoppas du får behålla Bamse ett bra tag till! Allt behöver ju inte sluta illa här i världen.
Kram!
Skicka en kommentar