Vilket välkomnande...

Startar dagen med att vakna tidigt på jobbet.

Mår en aning kasst beroende på avsaknad av diverse medikamenter.

Paps kom och hämtade mig vid halv tiotiden för det var dags för veckans blodprover på vårdcentralen.

Jag har blivit stucken regelbundet i över 16 år nu men jag har likt förbaskat svårt för när de missar första sticket och måste sticka om.

Första sticket vet jag inte hur hon bar sig åt med för jädrar vad det sved till. När det var dags för andra nålsticket var jag tvungen att kolla om hon verkligen kört in nålen för det kändes inte alls.

Varför gör de inte så varenda gång istället??

Då hade inte folk varit så nålrädda.

När vi svängde in på gården fick jag den där underbara känslan av att få komma hem till lugnet, parkera mig i soffan och mysa en stund.

Den känslan försvann i samma veva som jag klev innanför dörren.

Möts som vanligt av tre glada hundar OCH EN SMÄLL!?!

Va f..n??

Öppnar dörren så hundarna kunde gå ut och jag få lite tid på mig att hitta vart smällen kom ifrån.

Slänger en blick in på kontoret. Blir stående en stund och undrar vilken orkan det var som måste härjat där inne.

Dataskärmen är omkullvällt, tangentbordet ligger på stolen och mussladden är intrasslad i gardinen.

HUR????

Fixar till det och går vidare in i vardagsrummet. Där står min strykbräda men vart är strykjärnet.

PÅ GOLVET!!!

Där ligger det i sju delar. Kattkräken har dödat mitt strykjärn.

Samlar ihop delarna och muttrar en redig salva om diverse straff som jag ändå aldrig skulle kunna utföra men det känns gott att åtminstånde muttra dem.

Så hör jag en ny smäll. Den kom från köket.

Rusar dit och håller på att slå mig halvt fördärvad över Bengt som möter mig i 150 knyck i dörren.

Den skyldige till denna smällen var iaf avslöjad.

Han hade varit uppe på bänken, vält min julstjärna och knäckt en av mina pelargoner i mikrodelar.

Nu muttrade jag inte längre.

Nu fångade jag in katterna och hivade ut dem i snön.

Nog får vara nog.

Trodde jag!!!

Jag hann inte mer än sätta mig efter att jag räddat vad som gick av pelargonen. Helt plötsligt började det braka och knaka i ytterdörren så jag trodde det bara skulle vara flisor kvar av den när jag väl stampat dit.

Bengt hade inga som helst planer på att vara ute i kylan och han vet precis hur han ska bära sig åt för att få komma in.

Eftersom jag är ganska förtjust i att ha en ytterdörr (kanske inte just den jag har men ändå) så var det säkrast att släppa in katternas variant av Magnus Samuelsson.

Hade förmodligen inte haft en dörr kvar om jag inte gjort det.

Efter en och en halv timmes bröt så kunde jag äntligen sätta mig ner i lugn och ro.

*pust*