Dagens träning var helt kanon.
Det vi tränade på var att få ut hundarna från djuren. Att få dem att vidga ut flankerna.
Kate har haft lite svårt att flanka ut ordentligt men det fick vi verkligen gått igenom idag. Vi visste egentligen hur vi skulle gå tillväga men att få det från tanke till handling var nåt vi verkligen fick hjälp med.
Egentligen var det inte så svårt men att få till det i rätt ögonblick och se resultatet var helt underbart.
När man lyckas ’ta tag’ i hunden vid precis rätt ögonblick och se henne vända ut för att sen vidga sin båge… Vilken skön känsla!
Under första passet var vädret ganska ok men när det var dags för andra passet… då tyckte tydligen vädergudarna att vi haft det lite för bra innan.
Regnet tog fart och så även vinden.
Vi, eller i alla fall jag, frös rejält. Näsan rann, fötterna var som isklumpar, händerna var röda och svullna och resten av kroppen skakade.
Allt försvann när det var dags att gå ut på fältet igen. Då var man så fokuserad att man förträngde allt obehag som väder och vind ställde till med.
Kate fick en massa beröm då hon gjorde riktigt bra ifrån sig. Hon svarade snabbt på blockeringarna och vidgade fint.
Hon ville avvika ett par gånger då hon tyckte pressen blev för stor men då lockades hon snabbt in mot fåren igen och fick plocka ut dem från hörnet eller bara gå rakt mot dem och fösa. Det var det bästa beröm hon kunde få och hon släppte genast det hon tyckte var jobbigt och samarbetade glatt igen.
Jag är så nöjd med hennes arbete idag.
Nu ska bara matte komma ihåg att ge henne kommando och stöttning DÄR DET BEHÖVS och inte gå in och styra henne som en radiostyrd bil. Hon jobbar kanon när jag inte klampar in och lägger mig i för mycket.
Det enda jag egentligen behöver göra är att bromsa henne om det går för fort (JAPP, vi hittade bromsen) och kanske styra henne i sidled. Kanske betyder att hon faktiskt går som på ett spår och har en otrolig känsla för att själv styra upp djuren. Kanske är om jag ser att hon behöver lite stöttning för att flytta djuren åt endera riktningen.
Detta är något som i regel inte behövs med Kätan då hon snabbt själv känner draget och håller djuren på ett rakt spår.
När jag går in och styr blir hon snabbt stressad och tappar fokus då hon bäst känner själv vart hän det barkar.
Matte ska inte tänka så mycket utan mer gå på känsla. Då kommer stöttningen på rätt ställe. Jag har en förmåga att se slutdestinationen och missar då mittendelen. Kate känner detta och det är då det blir ryckigt, hetsigt och okontrollerat.
Jag ska göra som jag gjorde på VP’t. Ta ett moment åt gången och bli färdig med det innan hjärnan vandrar iväg till andra och tredje. Då borde det inte vara några som helst bekymmer.
Det vi tränade på var att få ut hundarna från djuren. Att få dem att vidga ut flankerna.
Kate har haft lite svårt att flanka ut ordentligt men det fick vi verkligen gått igenom idag. Vi visste egentligen hur vi skulle gå tillväga men att få det från tanke till handling var nåt vi verkligen fick hjälp med.
Egentligen var det inte så svårt men att få till det i rätt ögonblick och se resultatet var helt underbart.
När man lyckas ’ta tag’ i hunden vid precis rätt ögonblick och se henne vända ut för att sen vidga sin båge… Vilken skön känsla!
Under första passet var vädret ganska ok men när det var dags för andra passet… då tyckte tydligen vädergudarna att vi haft det lite för bra innan.
Regnet tog fart och så även vinden.
Vi, eller i alla fall jag, frös rejält. Näsan rann, fötterna var som isklumpar, händerna var röda och svullna och resten av kroppen skakade.
Allt försvann när det var dags att gå ut på fältet igen. Då var man så fokuserad att man förträngde allt obehag som väder och vind ställde till med.
Kate fick en massa beröm då hon gjorde riktigt bra ifrån sig. Hon svarade snabbt på blockeringarna och vidgade fint.
Hon ville avvika ett par gånger då hon tyckte pressen blev för stor men då lockades hon snabbt in mot fåren igen och fick plocka ut dem från hörnet eller bara gå rakt mot dem och fösa. Det var det bästa beröm hon kunde få och hon släppte genast det hon tyckte var jobbigt och samarbetade glatt igen.
Jag är så nöjd med hennes arbete idag.
Nu ska bara matte komma ihåg att ge henne kommando och stöttning DÄR DET BEHÖVS och inte gå in och styra henne som en radiostyrd bil. Hon jobbar kanon när jag inte klampar in och lägger mig i för mycket.
Det enda jag egentligen behöver göra är att bromsa henne om det går för fort (JAPP, vi hittade bromsen) och kanske styra henne i sidled. Kanske betyder att hon faktiskt går som på ett spår och har en otrolig känsla för att själv styra upp djuren. Kanske är om jag ser att hon behöver lite stöttning för att flytta djuren åt endera riktningen.
Detta är något som i regel inte behövs med Kätan då hon snabbt själv känner draget och håller djuren på ett rakt spår.
När jag går in och styr blir hon snabbt stressad och tappar fokus då hon bäst känner själv vart hän det barkar.
Matte ska inte tänka så mycket utan mer gå på känsla. Då kommer stöttningen på rätt ställe. Jag har en förmåga att se slutdestinationen och missar då mittendelen. Kate känner detta och det är då det blir ryckigt, hetsigt och okontrollerat.
Jag ska göra som jag gjorde på VP’t. Ta ett moment åt gången och bli färdig med det innan hjärnan vandrar iväg till andra och tredje. Då borde det inte vara några som helst bekymmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar