Nedrans bulltjuv...

Här går man runt ute och fryser, endast iklädd långkalsonger med hål i, trasiga gummistövlar, jacka och fulmössan medans man fodrar får och fjäderfän.

Då kommer systeryster med sonen sin i släptåg. Med sig hade de en liten papperspåse. Jag blir lika glad varje gång en sån påse lämnas till mig men speciellt glad blev jag idag.

Det låg två stycken Kanelwienerbröd i den.

*MUMS*

Så sugen som jag varit på dessa länge. Tillslut fick jag påminnt syrran om att de skulle baka såna på bageriet. Nu hade hon med sig dessa två så jag skulle få provsmaka och se om de var ok.

Bagarna själva var osäkra på hur de skulle vara. Eftersom det är en av mina favoriter från åren i bageriet har jag INTE glömt hur de ska se ut eller smaka.

I tanken satt jag redan uppkrupen i soffan med en stor kopp te och dessa två bullar.

Eftersom jag inte var klar ute med djuren så ställde jag ifrån mig påsen på en stol utanför stallet. Där stod de stabilt, ingen risk för att vinden skulle hugga tag i påsen och svischa iväg den.

Inte vinden inte men dock en tjuvaktig hund.

När fjäderfäna var fodrade och vattnade stängde jag stalldörren, vände mig om för att ta påsen och.....

BORTA!?!?!

Visste direkt att det var en hund som var skyldig men vem av dem?

Jag hade tre att välja på... eller snarare två.

Det bara MÅSTE vara en av tikarna för inte skulle väl gamle Dumdum göra nåt sånt.?.

Påsen hittade vi på gräsmattan och den var naturligtvis tom.

Att det inte var Embla det såg jag snabbt. Hon har så dåligt pokerfejs när hon gjort nåt hon inte ska. När hon ser så oskyldig och ovetande ut som hon nu gjorde så Är hon oskyldig.

Nästa ligist på listan, KATE!

Kallade in henne och... jodå, lite skyldig såg hon allt ut.

Vrängde upp käften på henne och sniffade. Hmm, ingen kanel där inte... men, det måste vara hon.

Dumdum kan inte ha gjort det.

Kallade in honom mest för att utesluta honom från bulltjuvslistan.

Han kom snabbt fram men protesterade morrande som han brukar när matte håller fast hans mun. Dessutom förolämpade jag honom rejält genom att köra in min näsa nästan ända ner i svaljet på honom.

Men, eller, nä, jo... visst sjutton luktar det lite kanel.

Det kan inte vara möjligt???

Som straff för att jag 'våldfört' mig ner i hans mun fick jag en stor våt hundtungekyss rätt över hela ansiktet Och in i munnen.

*blärk*

Jodå, nog smakade det kanel alltid.

Han såg så löjligt glad ut över att ha slafsat i sig först två bullar och sen slätat av matte rejält att inte 'fan själv' hade kunnat bli arg på honom.

Systeryster sa snällt att hon skulle se om hon inte kunde få med sig ny bulle till mig imorron istället.

Det får bli te och bulle i soffan imorron.

Nedran ta den hund som ens sniffar åt mina bullar i morgon!

Nu är den igång!!!!

Vilken???

Jo, Hemsidan!!!

Nu är den nya igång på den gamla vanliga adressen.

Klicka HÄR eller på bilden uppe tillhöger i högra kolumnen så kommer du in på den.

Mycket nöje och lämna gärna en liten kommentar om vad ni tycker om den, antingen här eller på hemsidans gästbok. 

Affärspresentation om Tahitian Noni



Klicka på bilden.



Fjäderfäutställning på Backamo

Nu till helgen, 20-21/11 är det dags för den största fjäderfäutställningen i Sverige.

Nationalutställningen!!

Ca 800st djur är anmälda. Höns, ankor och gäss ev. kalkoner kommer att ställas ut. Många av raserna visas upp i diverse färger.

Det kommer även finnas djur till salu.

För mer info, klicka på bilden:

Hicka och barnsjukdomar

Har idag suttit och möblerat och monterat nya hemsidan.

Som vanligt när man håller på med något nytt så blir det lite grus i maskineriet. Det är som tur är vanliga barnsjukdomar som snabbt går över.

Fick några små frispel ett par gånger och blev en stund så förbannad att jag började hicka. Insåg då att jag var tvungen att gå ifrån datorn en stund. Risken var annars överhängande att jag skulle hivat ut den genom fönstret.

Vill ni smygkika på den?
Den kommer ha samma adress som innan men det är inte riktigt klart än.
Klicka HÄR så kommer du in på den.

Nu ska jag gå och lägga mig. Huvudvärken vill inte ge sig men det måste den. Har jag bestämt i alla fall men jag och skallen har ofta olka åsikter.
Vill åka till Skåne på torsdag så den Måste ge med sig annars fixar jag inte 1½ dygn hemifrån.

Huvudvärk & Ärtsoppa

Just nu har det inte tränats något. Har knappt gjort något mer med hundarna än att öppna dörren för dem så de kan gå ut själva.

Huvudet har värkt i en vecka så jag har gått på sparlåga här hemma. Får se om de hittar något på nästa magnetröntgen.Den här förbaskade huvudvärken kommer oftare och oftare, blir värre och mer långdragen för var gång. Den sitter alltid på samma ställe och det skrämmer mig lite eftersom det var där det alltid gjorde ont pga tumören.

Jaja, den går väl över tillslut.

Nu är det dags för middag. Ärtsoppa med senap. GOTT!

Har varit sugen i flera dagar.

För vissa blev det en lååång väntan idag

Idag skulle jag in till ett möte i stan. Klockan elva var det bestämt att jag skulle träffa personerna.

Eftersom det snöade bestämde vi oss för att åka hemifrån vid halv elva. Normalt tar det ca 7 minuter in till stan men vi ville ta det säkra före det osäkra.

Det tog ca 40 minuter att komma in till mötet.

Mötet var snart avklarat så det bar snabbt av hemåt igen efter en kvick mellanlandning på Ica Kvantum. Eller ja, snabbt & snabbt.

Det gick inte så fort hemåt. Köerna var långa och stod näst intill helt still.

Efter ett bra tag kom vi närmare hemmet. När vi var ca 1 km hemifrån stannade köerna helt. Jag hade druckit en del te och nu började min blåsa anse att det strax var dags att tömma sig.

Sa till syrran, som var chaufför, att jag inte kunde sitta kvar i bilen. Jag var tvungen att gå hem i förväg för nu började det bli brått.

Jag sicksackade mellan bilarna tills jag kom fram till vår ena hage. Då genade jag över den för snabbaste vägen till toan.

Jag var tacksam för att jag tagit på mig mina varma höga vinterstövlar för det var rejält med snö att pulsa i.

När jag lastat av mig min påse och tömt blåsan gick jag ut för att ge djuren hö och ensilage. Var bara tvungen att hämta kameran.

Volvon närmast är min kära mams bil. Den parkerade hon lite försiktigt i diket när hon kom hem.

I bakgrunden syns en del av bilköerna. Den hitersta körbanan stod still i ca fem timmar. De fick vänta länge på att komma någonstans. Den andra rörde sig några meter i timmen.

Runt sextiden på kvällen släppte äntligen trafiken.

Vi har fått ca 20cm med snö idag och det snöar än.
Två stycken som är lika glada över snön som jag är Bamse och Kate.
Den gamle Bamsegubben blir som en unghund när snön kommer. Han busar och leker, släpar Kate genom drivorna och struntar fullkomligt i att hon inte vill åka kana på rygg efter honom. Han älskar snön och då är det väl klart att hon också gör det.?.

Årets sista tävling för mig och Kate

Så var då årets sista tävling avklarad.

Tävlingen gick av stapeln på Hagaskog i Dingle.

Banan var väldigt väl markerad. *asgarv* T.o.m jag såg grindarna. Det var ensilagebalar som var grindar så de var enkla att se. Jag frågade om vi inte kunde ha balar som grindar på alla våra tävlingar. Då har även jag en chans att se grindarna utan att anstränga mig till det yttersta.

Djuren var som vanligt på Hagaskog lättflyttade och schyssta.

Hur gick det för mig och Kate?

Jag är väldigt nöjd.

Hon var en smula förvirrad. Vet inte vad som var med henne men hon for runt lite som en yr höna.

Hon tog alla kommandon utan bekymmer men det var ändå nåt som var lite förirrat.

Jag skickade henne åt höger och hon gick ut ganska fint faktiskt. Sen kom det där som jag hoppades att hon slutat med. Det hade hon inte. Hon började skära in mot fåren för att gå runt åt andra hållet.

Direkt när jag såg det stoppade jag henne och gav ett nytt högerkommando.

Hon tog det och till min stora förvåning gick hon inte bara åt höger... Hon vidgade ut!!!*WOOHOO*

Framdrivningen var sådär. Kunde gått mycket rakare och mindre förvirrat.

Hon fixade fint att runda mig och ensilagebalen men sen kom fösningen. Jaa... vi kom ju dit vi skulle tillslut.

Drivningen var inget större bekymmer.

Nästa moment var delningen.

Peo den rackarn bestämde att vi skulle dela innan fållan.

Att säga jag var nöjd med det beslutet vore en lögn. Det är ju i delningen mina poäng brukar ta slut. Kate är ju lite rädd för att gå igenom fårflocken. Hon har fått ett par smällar för mycket av en tacka här hemma.

Jag protesterade lite men inte sjutton hjälpte det. Peo bara skrattade.

När vi kom igenom drivningsgrinden var det då dags för delningen.

Jag fick upp en fin vidöppen lucka och kallade in Kate. Hon började gå rakt mot öppningen men precis innan hon skulle gå igenom såg jag hur hon riktigt svalde *gulp* och sneddade snabbt åt höger förbi flocken.

Jag började korrigera, lite väl snabbt, för att få flocken på plats. Kate stressade upp sig lite så jag lade henne, räknade till tio, sen började vi jobba igen.

Jag fick upp en ny fin lycka, lockade in henne och VIPS!!! Hon gick rakt in, tog tag i de avskilda fåren och hon hade klarat sin första delning på en tävling. *JIPPI*

Vidare upp till fållan var egentligen inget större problem mer än att jag inte bromsade ner farten i tid. Fåren hann förbi mig men Kate var snabbt på plats och tryckte tillbaka dem så de hamnade mitt i grindhålet. Sakta backade hon in dem och banan var avklarad. *pust*

Är SÅ nöjd med henne trots lite förvirring och mattes strul.

Jag måste lära mig att hålla tyst och låta henne arbeta lite friare. När jag gör det går hon som en klocka.

Poängen

Hämt: 29

Total: 60

Tävlingsnerver

Jag ställde under flera år ut arabhästar. Har även tävlat lydnad och agility med tidigare hundar.

Min förmåga att bli löjligt nervös visste inga gränser.

Istället för att bli ett skakande nervvrak som knappt kunde sätta den ena foten före den andra så blev jag rent aggressiv.

Ingen fick röra hästarna innan jag skulle in i ringen. Ingen fick prata med mig heller. Var någon i närheten så fick de nästan huvudet avslitet.

Jag var rent ut sagt hemsk.

 Det lustiga var däremot att så fort jag steg över 'tröskeln' in på banan så släppte allt och jag blev helt focuserad på min uppgift. Att visa upp hästen. Var aldrig nervös inne på banan. 

När jag nu skulle börja tävla inom vallning så fick jag lite undringar från min familj om det var en så bra idé. Med tanke på mitt tävlingshumör så skulle jag förmodligen skrämma allt vallfolk åt fanders.

Jag funderade lite på vad de sagt, speciellt vad mams sa, det var hon som var med på hästutställningarna och blev värst drabbad.

Jag gick till min tränare J som var den som jag skulle åka ut på tävlingar tillsammans med. Jag berättade om mitt fina tävlingshumör.

Hon tog det med ro och tackade för varningen, typ. Hon visste ju vilket hetsigt humör jag har i övrigt.

När det väl var dags att ge sig ut på tävlingarna blev jag lite smått paff.

Jag var helt lugn!?!

Inte ens nervös???

Nervös blev jag först under en tävling i April.

Jag var som vanligt helt lugn innan jag skulle ut på banan. Satt och slappade och pratade med J och fixade i sekretariatet som vi båda skötte.

Så var det min tur ut på banan.

Jag och Kätan klev ut till pinnen. Fick klartecken från domaren och jag skickade Kätan.

Nu är det som så att jag har varit helt överlycklig om jag bara fått djuren ner till mig. Kate hade en förmåga att tappa och släppa djur vilket inte var ovanlig under hämtmomentet.

Kate fick ner djuren och jag var på väg att ge mig av banan. Vi hade ju aldrig kommit längre än så här. Vänder mig om och ser J peka mot fösningsgrinden.

VISST FAAN!!!!

Hon fick ju ner djuren. Allihop dessutom!!

Vi måste gå resten av banan.

Så långt hade jag aldrig planerat eftersom vi aldrig fått djuren så långt.

Nu blev jag skitnervös!!!

Som tur var så var jag tvungen att focusera på vallningen. Hade inte möjlighet att göra av med min nervositet på ett negativt sätt.

Väl av banan skakade benen på mig men OJ vad glad jag var. Vi hade gått runt hela banan.

Konstigt nog så är jag inte nervös alls numera när jag väntar på min tur att ge mig ut på banan. 

Under vallhundsprovet blev jag nervös ett par gånger inne på själva banan men det släppte lika fort som det kom.

Både jag och min familj är glatt överraskade över mina nya tävlingsnerver. Ingen har blivit utskälld och alla har huvudena i behåll.

Hur är dina tävlingsnerver??

Besök på ögonkliniken

Då var dagens besök avklarat.

Gjorde synkollen för två veckor sen men resultaten var så dåliga så de ville att jag snabbt skulle komma tillbaka igen.

Idag var det dags.

Testerna visade att det var lika knas även denna gången.

Tror det är dags att införskaffa en liten kikare som jag kan ha med mig när jag vallar. Kunde inte ens se en liten prick på 30cm håll om den inte var i rörelse.

Hon som gjorde dagens undersökning tyckte det var lite lustigt att jag håller på med en sport där jag inte ser objekten utan måste gå på känsla.

Jag får förlita mig på att hunden ser djuren istället så får jag vänta med att se dem när de kommer till mig.

Banan kollar jag alltid in innan det är dags för mig att gå den. Då vet jag vart grindarna och djuren är.

Varför ser bara mitt hem kamouflerat ut???

Jag förundras många gånger över folks hem. Många av mina vänner har både hundar och katter. Varje gång jag kommer hem till dem så är jag helt fascinerad av deras golv, väggar, möbler etc.
Man kan se dem!!

Jag frågar dem hur ofta de städar för att hålla det så rent. De måste ju ligga i som små blå. De har ju djur som bor inne, precis som jag.
’Tja, en gång i veckan ungefär’, brukar svaret oftast bli.
EN GÅNG I VECKAN???

Om jag bara dammsög eller torkade golven en gång i veckan hade jag inte kunnat vara säker på att det var mitt eget hem jag klev in i.

Mina hundar måste vara extrema när det kommer till att dra in smuts i huset. Jag har en konstant beläggning av grus, sand och lera på mitt golv.

Det har gått så långt att jag inte är helt säker på att det bara är hundarna och katterna som drar in skiten.?.?.

Börjar banne mig misstänka att huset blivit ’självnerskitande’.

Kliver glatt upp ur sängen på morgonen efter en storstädning där golven blivit både dammsugna och våttorkade.
Tassar ner i köket för att barfota trippa runt i mitt nystädade kök och koka en kopp te.
Halvvägs ner i trappen börjar ’fotpeelingen’. På något konstigt sett har det uppenbarat sig sand i trappen.
-’Hmm??, underligt.’
Fortsätter ner till hallen och där övergår sanden till smågrus!!
Kliar mig fundersamt i huvudet och undrar hur detta gått till. Väl inne i köket trampar jag på singel och makadam!!

Muttrar ilsket över hundar som drar in en massa skit. Hundarna står brevid mig och ser ut som oskyldiga små lamm som ALDRIG skulle dra med sig nåt in.

T.o.m när hundarna badats, golven blivit storstädade och allt annat skett som hör en storstädning till, så blir resultatet likt förbaskat det samma.

Hur fasen går det till???

I våras målade vi om hallen och köket. Det BLEV ljusa väggar just då.

Nu är de kamouflagemönstrade.

Det är bruna, gröna och röda prickar på dem.
Far över dem med rengöring titt som tätt men vad hjälper det när de snart blivit kamouflerade igen?

När Kate löper har jag upptäckt att de röda prickarna inte bara hamnar på golv och väggar. De hamnar även i taket!!!
Kan inte fatta hur hon lyckas skvätta blod ända upp i taket.

Det är 2,50 i takhöjd här!!!


Är det bara mina hundar som är fenomenala på att dra in halva gården i huset.

Om inte… varför syns det inte hemma hos någon annan??

Varför ser jag aldrig röda, gröna och brunt kamouflerade väggar och möbler hos andra hund- och kattägare?