söndag 31 juli 2011

Ett välbehövligt svalkande dopp...

Efter träningen igår (som först var förvirrande för min hjärna men slutade helt kalas) så hade vi väldigt varma och trötta hundar.
Vi åkte hem och hämtade gamle Dumdum så han fick följa med upp till sjön.

Fyra förväntansfulla hundar.
Bamse, Kate, Troy & Valle
Troy var garanterat en fisk i sitt förra liv. Han hann knappt ur kopplet innan han var i vattnet.
T.o.m Kate som har en smärre vattuskräck var i vattnet. Hon fick lite hjälp av en elak matte (hehe) men njöt faktiskt lite ändå.
Vissa plaskar ganska rejält. Valle, sjöns storplaskare.
Valle & Kate håller koll på Troy.
Gamlingen Dumdum höll ett vakande öga på ungdomarna.
Efter ett dopp ska det rullas ordentligt i gräset enligt Dumdum. Ser en aning vild ut efter torkandet.
Troy var faktiskt uppe ur vattnet en gång. Ingen lång stund men ändå.
Så här kan man se ut när man skakar av sig vattnet. (Valle)
Fisken Troy.
Tim då?
Jodå, även han var i ett par gånger. Här på väg upp ur vattnet.

torsdag 28 juli 2011

tisdag 19 juli 2011

Gangszther på Arabhästutställning

För 11 år sedan föddes Gangszther, även kallad Galne Gunnar.
Det är min Gizma som är mamma till honom.

Jag minns fortfarande hur jag satt på jobbet och förde in beställningar på datan när telefonen ringde. Det var min syster som ringde och sa att det stod ett rådjur bland hästarna fast det var inget rådjur.

Kunde först inte fatta vad hon menade med att det var ett rådjur fast ändå inte ett rådjur.

Till slut ramlade poletten ner.
Gizma hade fölat. Hon var beräknad till min födelsedag men hon satte igång tio dagar tidigare.

Det var en liten Gangszther som stod i hagen.
Idag är han stora grabben och bor hos Yvonne.

I söndags 17/7-11 var de med på sin första utställning tillsammans.
De vann sin klass!!!
Snacka om att vi var stolta!
Visst är han vacker, min Galne Gunnar!

måndag 18 juli 2011

Idag har Kate fått visa vad hon går för.

Strax efter 04 i morse ringde min mams. Det var ett par får lösa.
Jag hoppade i lillebrors Stena Line (gummistövlar i stl jättestora), väckte Kate som låg och drog timmerstockar och så gick vi ut. Snabbt var fåren inne i hagen igen. Jag gick runt och letade efter vart de kunde gått ut men hittade inget.

När jag kom in slängde jag en blick genom vardagsrumsfönstret.
VA FAAN??
En tacka ute igen.
Fick med mig Kate ut igen. Nu gick tackan fram till staketet och jag fick syn på vart de gått ut. Maskerna hade glidit isär i nätet och självklart hittade fåren dit.
Det kunde lika gärna hängt en skylt ovanför där det stod:
'UTGÅNG!'
Jag bestämde mig för att ta in alla fåren i fårstallet så jag skulle få sova några timmar innan det var dags att flytta upp dem till betet senare på dagen.

Nu var inte fåren av samma åsikt. Speciellt inte en tacka.
TIAN!!!
Ideligen så bröt hon ur flocken och sprang tillbaka. Sen blev hon halvt hysterisk för att hon blev själv.
Att locka med betfor var ingen idé för den ignorerade hon totalt.

Kate tog tillbaka flocken till henne och hon följde lugnt med nästan hela vägen runt lagårn för att sen rusa tillbaka.

Kate jobbade lugnt och fint medans hon, precis som jag, gick och gäspade.
Vi är inte vana att jobba vid den tidpunkten längre.

Till slut efter träget arbete, tror Kate slumrade till emellanåt, fick hon tillslut in djuren.
Även Tian. Tur att man har en hund som är lugn och lika morgontrött.
På eftermiddagen var det dags att flytta upp djuren till betet.

Ojojoj, vad Kate fick slita. Nu var fåren inte samarbetsvilliga. Eller jo, till en början. Alla utom TIAN!!

Alla kom lugnt ut i samlad trupp ur fårstallet och började ge sig ut på ängen vi skulle korsa och VIPS så drog Tian tillbaka förbi en mycket förvånad Kate som nog bara såg ett grått streck som passerade.

Tillbaka med flocken igen för att hålla tackan lugn och ett nytt försök att ge sig ut.
Allt gick fint tills hon återigen tvärvände och sprang tillbaka. Nu var både jag och Kate beredda så Kate hoppade ut och motade så det skulle bli tvärstopp.
Då gör Tian ett hopp över Kate som var i rena OS-klassen. Kate såg rent chockad ut.

Fåren fick stå kvar på ängen medans jag och Kate gick tillbaka för att hämta Tian. Nu började jag mumla den ena förbannelsen efter den andra om muterade gasellfår och andra djävulska varelser.

Framme vid lagårn stannar både jag och Kate och stirrar dumt in i fårstallet.

Vart fasen tog hon vägen??

Vi letade i fårstallet, ladan, hönsgården, stallet och gick tre varv runt hästhagen för att se om hon gömt sig i det höga gräset.
BORTA?!?

Lillebror kom körande med kompisens hästlastbil som han fixat.
Även han går ett varv runt lagårn och letar.

Men hon kan ju inte bara ha gått upp i rök?

Så gick jag förbi utrymmet där ena gödselspridaren står.
Rör det sig inte där inne?
JODÅ! Där var hon.
Hur fasen hon nu lyckats ta sig in dit?

Jag sa till Kate att gå undan så hon inte syntes. Allt som kunde stressa tackan mer skulle bort.
Hämtade betfor som hon fick stå och tugga i sig medans jag banade väg för oss ut.
Kan inte begripa hur hon tagit sig in över allt som stod där.

Fick så ut henne på ängen.
Detta är inte Tian.
Hon hade ännu inte sett de andra fåren för de hade gett sig iväg längst bort på ängen. Ca 300m bort. Skickade Kate att hämta dem närmre. När de började röra sig fick hon syn på dem och började äntligen gå åt rätt håll.
Kate som hade de andra på en rak linje rakt mot mig kom lugnt gående mot oss med flocken som betade under tiden de gick.

Då flög Fan själv i tackorna.
De gjorde ett tvärkast rätt upp i skogen. Jag, Kate och Tian tvärstannade och vi såg nog lika frågande ut alla tre.
Kate for upp i skogen och fick ner sju stycken. Tian anslöt sig till dem och de ställde sig och betade på ängen.
Kate som redan var på väg upp i skogen igen kom snabbt ner med tre till.
Nu var det 11st nere. Jag kallade in Kate för att lyssna upp mot skogen. Granarna växer tätt och det är ett stup som man inte ser förrän i sista ögonblicket om man går fel.
Jag ville höra vart djuren var så jag kunde skicka in Kate åt rätt håll så ingen, vare sig hund eller får, skadades.
Hörde att de spritt ut sig så det var bara att börja plocka ner dem i smågrupper.
Kate plockade ner två stycken som var på väg åt fel håll. Skickade henne så hon blockerade vägen för dem så de inte skulle hinna fram till kanten.
Det gjorde hon utan problem och de två tackorna kom lugnt ner mot mig.

Nu var det 6st kvar. Kate drog iväg upp i skogen och kom mot mig med allihop. Jag hade gått en bit upp ifall hon behövde lite extra stöttning. Hon började bli trött nu.
Då delade gruppen på sig med blixtens hastighet. Hon fortsatte ner med tre av dem och direkt de var framme hos mig vände hon innan jag ens hann ge henne kommando att vända (look back).

Swisch! Så var även de tre hos mig.

Vi gick lugnt ner till de andra som stod och betade. Kate samlade ihop dem och så gick vi upp i hagen. Fåren betedde sig som om inget hänt.

Fåren bröt visserligen av en plaststolpe i nya hagen men det var mitt fel, jag gav kommando om att Kate skulle hålla fåren men jag gav fel kommando (?) och självklart tog hon det. Resultatet blev att de rusade rakt igenom elstängslet och stolpen bröts.
Kate tog in dem igen och jag sa till henne att gå och dricka & vila.
Hundstackarn var helt slut nu.
Medans jag gick & hämtade en ny stolpe hann djuren obemärkt smita ut ur hagen och dra hemåt igen.

Kate drog iväg efter dem medans jag bankade ner stolpen och fäste upp trådarna under ett vasst svärande. Lyckades använda mitt onda pekfinger ett par gånger och det gjorde förbaskat ont.
Jag var nu trött, öm, svettig, törstig och förbannad.

Gick ner till andra änden av hagen för att se vart Kate och fåren tagit vägen.
Hon hade samlat ihop flocken och när de stod lugnt hade hon lagt sig och väntat.

När hon såg mig fick hon fart igen. In med fåren i hagen.
Jag fick en stöt när jag skulle stänga grinden så visst fanns det ström i hagen. Kate fck en vid den andra grinden uppe hos mina föräldrar. Det var ingen lycklig hund som vände sig om och stirrade på mig efter den smällen.

Även fåren fick sig ett par smällar av tråden när de gick fram och kände på den.


Kate har jobbat helt fantastiskt idag.
Hela tiden med ett lugn som ingett förtroende hos fåren. Trots deras små påhitt idag som fått både mig och Kate att bli alldeles paffa så har allt gått lugnt och fåren har varit avslappnade.
Nu går de och betar i hagen som om inget konstigt alls har hänt idag. Roliga får. Man kan riktigt se hur det blixtrar till i ögonen på dem när de ska hitta på nåt rackartyg. Ena stunden kan de dra iväg som skottspolar för att tre sekunder senare stå helt lugnt och titta på mig & hunden.
'VI? GJORT NÅT? Nähäe då!' 

Tänk så tacksam man är när man har en hund som Kätan. Inte en superstjärna på tävlingsbanan men hon har blivit en hund att räkna med på hemmaplan.
Hon är lugn men kan tända till när det behövs för att direkt vänta ut djuren lugnt och stilla igen.

Att hon skulle bli så här bra med oinvallade djur, tackor med små lamm och allmänt lättstressade djur hade jag aldrig kunnat tro. Hon väntar tålmodigt ut dem men är hela tiden redo för att rusa iväg om det behövs.

Min princessa.

lördag 16 juli 2011

Kattbett och Rövavvänjning?

Igår kväll blev jag av misstag biten i fingret av Kurt. Jag räckte fram en bit korv till honom och jag vet att han är väldigt glupsk när det handlar om korv.
Trots den vetskapen så, istället för att titta på honom, tittar jag på filmen.

Så det blev ett ordentligt kax i mitt pekfinger. En tand gick in på fingrets undersida in till benet och den andra gick in vid nageln.

Nej det är inte skönt.

Påminner lite om "ET phone home".
Pekfingret på vänsterhanden är dubbelt så stort som det på högra handen.

Ringde idag till sjukvårdsupplysningen eftersom fingret var väldigt svullet och ömt. Fick order på att åka raka vägen till närakuten.

Mams kom och hämtade upp mig och vi for in till sjukhuset.
Där får man snällt betala 300kr i kassan och sen får man vänta i ca 1½ timme. Inte det längsta jag väntat där iof.

I väntrummet satt jag och läste div. tidningar och efter att ha plöjt igenom inredningstidningarna så plockade jag upp tidningen 'Doktorn'.
En tidning som tydligen hör till de mest lästa inom sjukvården.

Bläddrar lite slött i tidningen och helt plötsligt får jag syn på en rubrik som inte gick att missa.
Var tvungen att fråga mams om jag hade mer än vanligt fel på synen men hon intygade att jag läst rätt.
Vi fick oss ett gott skratt där under vår väntan.

Till slut blev jag inropad för att sen få vänta i ca 1½ timma igen. En sköterska kom in och stack mig i fingret för en snabbsänka men sen var det väntan som gällde.

När det äntligen kommer in en läkare så är det en lång tanig sak. Att skaka hand med honom var som att ta i en död ål. Torr men kall.

Han skrev ut ett recept på en rejäl hästkur med antibiotika efter att han frågat om min katt har rabies.
NEJ! Han har förbanne mig ingen rabies.

Vidare hänvisade han mig till vårdcentralen på måndag eller tisdag där de ska få äran att öppna upp fingret.


300kr för träsmak, rövavvänjning och en död fisk.
Tja, också ett sett att spendera pengar och en lördagseftermiddag.

tisdag 12 juli 2011

Jösses vad rädda de blev.

Idag plockade Moa den röda vinbärsbusken. Vi skulle göra saft och gelé av bären.

När vi tidigare ikväll var färdiga och saften & gelén svalnat gick vi över till farmor för att ställa in en flaska & burk till henne.

På väg från henne gick vi och tittade till de nya fåren. Nu har de nästan ätit rent i hagen så Janne kom ut med motorsågen och sågade ner ett gäng Askar.
Så lyckliga de blev över att få en så mängd med asksly. Nu har de så de klarar sig till i morgon förmiddag att frossa i.

Medans de kastade sig över slyt smet Tim in i hagen. Han sprang genom flocken och vidare in i fårstallet. Tackorna märkte inte ens att han var där.
Men...
Helt plötsligt ropar matte att han ska komma sig därifrån och sluta äta fårskit.

Det tonläget vet han vad det betyder. Snabbt kom han ut ur stallet.
Problemet nu var att tackorna stod i en klunga. Att gå runt flocken fanns inte i hans tankar. Han hade ju gått rakt fram när han gick in.

Han sicksackade sig fram mellan tackornas ben. När han var i mitten tittade en av tackorna ner och fick syn på honom. Det tog ett par sekunder innan hon verkligen registrerade att det var en hund brevid henne.

TJOHOO, vad rädd hon helt plötsligt blev. De andra tackorna höll på att skita knäck när hon gjorde ett hopp rätt upp i luften. 
För att inte tala om Tim.
Han som inte bryr sig så nämnvärt om fåren när de står still och äter utan kan mer än gärna vara mitt i flocken och lalla runt. Fåren bryr sig sällan om den lille knodden.

Tim, den lille stackaren, kröp ihop och kastade sig sen ur hagen med blixtens hastighet.
Väl utanför staketet vände han sig om och skällde ut tackorna.

Brydde de sig?
Inte då. De stod redan och mumsade asklöv igen.

Tim tänker sig nog för både en och två gånger innan han går in i hagen och fårhuset igen för att äta bajs.

Bilden är från i söndags.

måndag 11 juli 2011

Två händelserika dagar

Ojojoj...
Jag är helt slut just nu. Känns som att jag snart kommer lägga pannan på tangentbordet så det blir till att skriva snabbt.

Igår åkte jag och Josefin till Emaus Lantgård för att ha en liten uppvisning i vallning för barn. Eftersom våra hundar är snälla och gillar barn, tja... två av dem iaf och Tim förstås, så lät vi även ungarna klappa och busa med hundarna. De barnkära hundarna.

Tim håller koll på fåren.
Tänk att få gå in i fårflocken och klappa 'riktiga' Lambisar.
Det är inte varje dag som man får busa med en valp. Bäst att passa på.
Ute på promenad med Valle. Tim följde snällt med utan koppel.


När jag kom hem ifrån Emaus igår var jag så j..la trött. Lade mig på soffan en stund och somnade direkt. Nu blev det ingen kort liten lur som jag tänkt. Det gick flera timmar innan jag vaknade.

När jag väl vaknade släppte jag ut hundarna, tog lite att dricka och kollade min mail.

Gick vidare in på toa och satte mig i godan ro för att pinka.
Helt plötsligt ser jag en rörelse ovanför dörren strax utanför toaletten.

Trodde ärligt talat att hjärtat stannat i kroppen på mig.
Kan meddela att det inte var så lätt att kasta sig av toalettstolen samtidigt som man både försöker torka sig och dra upp byxorna.
Hoppade halvt panikslagen ut från toa på ett ben med byxorna vid anklarna.

Vad var det jag fått syn på??

JO! DENNA!!!
Vidriga djur!!!
I mitt hus dessutom!

Kastade mig på telefonen och ringde min bror.
KOM HIT OCH FÅ UT MUSASET!!!

När han äntligen dök upp skakade jag fortfarande. Stod i köket och försökte få i mig lite vätska och lugna ner mig.

Tänk att man kan vara så hysteriskt rädd för nåt så litet.


Idag bar det iväg till Tjörn.
Skulle hämta hem 19 tackor som skulle byta adress till Grohed.

Det var några Gotlandsfår, Finull och några blandraser. Granna och trevliga är de.
Efter att vi irrat runt på Tjörn en stund hittade vi fram till slut.

Det gick relativt smidigt att få dem på lastbilen.

När de var lastade tog vi snabbt sikte hemåt eftersom det lätt kunde bli för varmt hos fåren. Precis innan vi ska köra över Tjörnbron stannas trafiken. Men va f..n??
Tydligen så måste trafiken stannas i mötande riktning när 'bred last' ska över broskrället.?. Det tog ett tag innan vi äntligen fick börja köra igen. Det var tre lastbilar som skulle över och inte sjutton kunde de köra direkt efter varandra. Näe då. Det måste tydligen vara ca fem minuters mellanrum mellan dem.
Vi hann bli en smula oroliga över fåren. Visserligen var fönster och takluckor öppnade så de skulle få gott om frisk luft men det blir ändå ganska varmt när man står still och det inte drar lite som det gör när man kör.
Nu gick allt bra.
Väl hemma släpptes djuren ut vid fårhuset. Vill ha ordentlig uppsikt över dem de första dygnen innan de skickas upp på bete.
De har aldrig tidigare transporterats och heller aldrig träffat på en vallhund så de var en smula skärrade när de lastats ur.
Några av dem hoppade snabbt över staketet men Kate var snabbt på plats och fick dem på rätt köl (efter att matte vrålat att hon inte skulle ta in dem samma väg som de tog sig ut).

Stängde in dem i fårhuset så de fick stå där och varva ner lite medans vi körde tillbaka lastbilen och jag började fylla i stalljournalen.

När jag sen släppte ut dem efter att jag kollat över dem var de lugna igen. Nu har de smaskat i sig en massa gräs och till deras stora lycka upptäckte de att det växte Ask i hagen som de kunde mumsa i sig. 

Nu ligger de och dåsar i hagen.
Nu ska jag lägga mig och dåsa.

En ny dag i morgon som jag förhoppningsvis kommer orka med. Har ju lite som måste göras.
* gräva färdigt hålet för en plint
* klippa gräset
* kapa en massa sly till fåren, de måste ju få lite godis

onsdag 6 juli 2011

Mina franska nerver!!

Ibland börjar jag fundera på om min kära farmor är 3 eller 83 år.

Varför ska det vara så förbannat svårt att vara medgörlig ibland? Alla andra ska foga sig efter hennes ideér men jäklar ta den som går emot henne!
Vi har lika kort stubin så när vi går i klinch med varandra så brakar det löst ordentligt. Eftersom jag VET att det är omöjligt för 'kärringen' (jo, idag är hon en) att ge med sig och ha fel så backar jag emellanåt för att slippa dusten som jag vet annars bryter ut och stackars den sate som är i närheten då. Jag har inte alltid den extra energin som behövs för att klara en hel dag om jag och hon drabbar samman och idag är en sån dag. Jag backade.
Men jag var faktiskt lite småsint idag så jag gick surmulet hem och grabbade tag i telefonen.
Ringde paps;
-'DIN MAMMA ÄR EN KÄRRING!!!'
*suck*
-'Jaha, vad är det den här gången?'
*suck*

Jag berättade vad jag var förbannad över och har jag lite tur så får jag lite backning när hon tar upp det med honom. För det kommer hon göra. Jag känner min farmor!

Att påstå att paps lät matt av vår dust är milt sagt. Jag & farmor är ganska duktiga på att drabba samman. Oftast är det jag som blir förbannad på hennes plumpa sätt. Jag är den som har mest daglig kontakt med henne av mig och mina syskon. Anledningen är att det skonar mina syskon lite från hennes attacker. Jag tar smällarna först och har vi tur så slipper de undan då jag förhoppningsvis lyckats gjuta lite olja på vattnet. Lyckas jag inte vidarförmedlar jag till pappa. (fegt? ja men ibland oundvikligt, tyvärr)


Jag skrev en gång på min förra blogg om krypskytten vi har i familjen. Det handlade om min farmor.
Egentligen menar hon oftast väl men hon har en magisterexamen i att uttrycka sig så att det nästan alltid blir fel och sårande. Ingen går säker varpå många tröttnar på henne och vill undvika henne i så stor mån som möjligt. Tyvärr fattar hon inte detta.

När hon går in för att pika om nåt (vilket hon mer än gärna gör) så träffar hon målet med full kraft och skottet är dödligt. Hon kan sitta och vara hur trevlig som helst och när man minst anar det så avlossar hon skottet. När man slår upp ordet nyfiken och skvallertant i en ordbok så finns det garanterat en bild på henne där. Allt ska hon ha reda på och om man inte har svaret på det hon försöker luska i eller väljer att inte svara så blir hon stött.

Många gånger är det roligt att retas och skoja med henne för tanten har humor. Från att sitta och skoja till att bli beskjuten tar ibland ½ sekund och jag hänger tyvärr inte alltid med i dem svängarna och det är då det brukar bli strid.

Det kommer bli en rejäl sammandrabbning senare i sommar men inför den är jag förberedd. Det finns inget jag kan göra för att undvika det slaget så det är bara att ladda och sansa sig. När det är nåt som jag vet att det kommer smälla om så hinner jag oftast förbereda mig och gräva ner fötterna i backen. Det gäller att stå stadigt och ha vinden i ryggen när det brakar löst. Har man inte det så är man nästan beredd att säga upp bekantskapen.


Jag älskar min farmor men ibland har jag god lust att strypa henne.

GOOSFRABA!!!
Andas lååångsamt...