Vilket välkomnande...

Startar dagen med att vakna tidigt på jobbet.

Mår en aning kasst beroende på avsaknad av diverse medikamenter.

Paps kom och hämtade mig vid halv tiotiden för det var dags för veckans blodprover på vårdcentralen.

Jag har blivit stucken regelbundet i över 16 år nu men jag har likt förbaskat svårt för när de missar första sticket och måste sticka om.

Första sticket vet jag inte hur hon bar sig åt med för jädrar vad det sved till. När det var dags för andra nålsticket var jag tvungen att kolla om hon verkligen kört in nålen för det kändes inte alls.

Varför gör de inte så varenda gång istället??

Då hade inte folk varit så nålrädda.

När vi svängde in på gården fick jag den där underbara känslan av att få komma hem till lugnet, parkera mig i soffan och mysa en stund.

Den känslan försvann i samma veva som jag klev innanför dörren.

Möts som vanligt av tre glada hundar OCH EN SMÄLL!?!

Va f..n??

Öppnar dörren så hundarna kunde gå ut och jag få lite tid på mig att hitta vart smällen kom ifrån.

Slänger en blick in på kontoret. Blir stående en stund och undrar vilken orkan det var som måste härjat där inne.

Dataskärmen är omkullvällt, tangentbordet ligger på stolen och mussladden är intrasslad i gardinen.

HUR????

Fixar till det och går vidare in i vardagsrummet. Där står min strykbräda men vart är strykjärnet.

PÅ GOLVET!!!

Där ligger det i sju delar. Kattkräken har dödat mitt strykjärn.

Samlar ihop delarna och muttrar en redig salva om diverse straff som jag ändå aldrig skulle kunna utföra men det känns gott att åtminstånde muttra dem.

Så hör jag en ny smäll. Den kom från köket.

Rusar dit och håller på att slå mig halvt fördärvad över Bengt som möter mig i 150 knyck i dörren.

Den skyldige till denna smällen var iaf avslöjad.

Han hade varit uppe på bänken, vält min julstjärna och knäckt en av mina pelargoner i mikrodelar.

Nu muttrade jag inte längre.

Nu fångade jag in katterna och hivade ut dem i snön.

Nog får vara nog.

Trodde jag!!!

Jag hann inte mer än sätta mig efter att jag räddat vad som gick av pelargonen. Helt plötsligt började det braka och knaka i ytterdörren så jag trodde det bara skulle vara flisor kvar av den när jag väl stampat dit.

Bengt hade inga som helst planer på att vara ute i kylan och han vet precis hur han ska bära sig åt för att få komma in.

Eftersom jag är ganska förtjust i att ha en ytterdörr (kanske inte just den jag har men ändå) så var det säkrast att släppa in katternas variant av Magnus Samuelsson.

Hade förmodligen inte haft en dörr kvar om jag inte gjort det.

Efter en och en halv timmes bröt så kunde jag äntligen sätta mig ner i lugn och ro.

*pust*

Hon är stark, min farmor...

Så har man då spenderat en dag på akuten igen.

Det var inte jag som var den olycksdrabbade idag (otroligt nog) utan min farmor.

Hon har i ett par dagar hjälpt mig med att tvätta några mattor eftersom de har en tvättmaskin som är stor nog att klara mina gigantiska golvtäckare.

Idag gick hon upp till tvättstugan för att plocka ner den största mattan som hängt i ett av torkrummen sen igår eftermiddag.

Den är stor, tung och otymplig. Egentligen skulle hon väntat tills vi kom in för att hämta den men hon ville vara snäll och ha den klar tills vi kom.

Detta gick inte riktigt som planerat.

Tidigt på morgonen ringer hon till mig och säger att 'när vi kommer in måste vi nog köra henne till akuten'.

PLING!!!

Så blev Jenny klarvaken.

Krävde genast att få veta vad som hänt.

När hon skulle gå från tvättstugan och var på väg nerför backen lyckades hon trampa på en isfläck som var dold under nattens nyfallna snö. Självklart gick hon omkull så det small om det.

Hon landade med nästan hela sin tyngd på högerarmen med resultatet att armen gjorde fruktansvärt ont.

Jag kastade mig på telefonen och kallade hem lillebror som spenderat natten hos en kompis. Medans han var på ingång snubblade jag i mina kläder, borstade tänderna och utfodrade hundar & katter.

Jag blev färdig i samma veva som han svängde in på gården ca 15 minuter efter vårt samtal.

Kvickt iväg igen med riktning mot farmor.

När vi anlände satt hon redan innanför ytterdörren i trappuppgången, blek som 'spöket Laban'.

Vi fick in henne i bilen trots att det var lite krångligt. Varje rörelse fick hennes arm att smärta enormt.

Otroligt nog så blev vi snabbt inkallade på akuten. Vidare upp till röntgen där det också gick undan. (jag hann inte ens läsa färdigt tidningen!!!)

Så var vi då nere på akuten igen och blev inkvarterade på ett rum.

Det var nu som den långa väntan startade. Jag hann läsa mer än en tidning och hjälpa farmor när det blev obekvämt för henne.

Jag har sett min farmor ha ont förr men den här gången....

Detta var nåt som gjorde ont, det kan jag garantera.

Det skar i mig varje gång hon kved av smärta. Hennes ansikte växlade om vartannat mellan askgrått och illrött.

Hade det varit jag så hade jag både gråtit och skrikigt högt.

Det är stål i den gamla tanten.;-)

Tillslut kom det in en läkare som berättade vad de sett på röntgenplåtarna.

Strax under axeln hade benet gått av helt och benen i armen låg nu omlott med varandra.

Hon fick mer smärtstillande, tack & lov.

De berättade att de skulle leta upp ett stöd för armen för hon skulle bli tvungen att opereras. Men inte idag!!!

Efter lite mer väntan kom de in med ett stöd och när det väl kom på plats såg jag att farmor äntligen kunde slappna av lite. Hon började få tillbaka sin normala ansiktsfärg och ville nu hellre sitta i stolen som fanns på rummet.

Jag förstod att värktabletten börjat ta för Hoppsan Hejsan vad hon snabbt blev piggare.

Nu började hon piggna på ordentligt och med det så kom munnen igång på henne.

Hon började prata om än den ena och än den andra på området där hon och farfar bor.

*RIDÅ*

Jenny's hjärna slog över till autopilot.

Har hört om det där folket så många gånger att jag numera halvt om halvt slutat lyssna men ändå vet när jag ska klämma in med ett 'jaha', 'VA!!', 'NÄÄ', mm mm.

Läkaren kom in igen och berättade om de mediciner hon skulle få och info om när och hur de kommer kalla in henne för operationen.

När han var färdig och blodtryck & blodprover etc var klart så tråcklade jag på henne tröjan och jackan.

Vidare till Apoteket medans lillebror hämtade bilen.

När hon kom ut till bilen var hon inte så snacksalig längre. Förutom att hon var trött och omtumlade av smärtan så hade tabletten verkligen kickat till.

Nu var hon sluddrig, yr och lullig istället.

Farmor satt i baksätet och var hög & lycklig. Morfin är en underbar sak. ;-)

På väg hem var vi snabbt iväg och köpte mjölk och Aftonbladet 'för tidning, det skulle hon ha med hem till farfar'.

Jaja, väl hemma hade farfar börjat med maten. Efter en snabb genomgång av medicinerna igen och en koll med 'di gamle' om de hade allt de behövde så lämnade vi dem för kvällen (nästan).

Ska in till dem imorgon igen. De behöver lite hjälp med diskning och dammsugning. Åker jag inte in och fixar det så ger jag mig fasen på att hon kommer försöka göra det själv.

Jag är ganska medveten om vart mycket av min envishet kommer ifrån.;-)

Nu ska jag sätta mig ner i soffan, slänga upp benen och slappa framför en film.

Känner att jag kan slappna av nu.

Lillebror har åkt in till stan på en fest och lyckligtvis så är festen i lägenheten brevid 'di gamle'. Han skulle kika in ett par gånger under kvällen och se så hon inte tar fel piller så hon tror att hon blir 'Superwoman'. Det är nämligen rejäl kräm i de där pillren och två av sorterna hette otäckt likt varandra så det är lätt att ta fel.

Ibland undrar jag....

På en vecka har jag lyckats klämma in flertalet 'olyckor'.

Har nu förlikat mig helt med att ibland kallas för Murphy.

Till att börja med lyckades jag marinera den ena mobilen och en fjärrkontroll i Decoupagelack/lim.

Ett par dagar senare trippar jag glatt ner för källartrappen, halkar på ett trappsteg och HEJ VAD DET GICK!!!

Dunsar ner för tre trappstg med rumpan före. Landar på samma fläck på skinkan på alla tre trappstegen.

Jäklar vad ONT det gjorde och gör.

Ser ut som en smurf på halva bakdelen.

Äntligen har det 'ajiga' börjat ge sig på aktern.

Då händer nästa grej.

Är ute hos fåren och matar & vattnar.

Medans jag häller upp vatten ser jag att Kate står och eggar stortackan. Hon får en tillsägelse att avlägsna sig vilket hon också gjorde.

TILL MIN ANDRA SIDA!!!

Där såg jag henne inte. Inte förrän det var för sent.

Hinner inte vända mig om helt när jag ser tackan göra ett utfall mot hunden.

Vem stod ivägen när smällen kom??

Jo, JAG!!!

Hon lyckas få in en träff på det redan blåa stället på min stackars skinka. Nu gjorde det så ont att jag bara ville sätta mig och grina men inte fasen gick det. Bakdelen var ivägen!!

Kanske ska jag vara tacksam för att hon träffade ett ställe som redan gjorde ont. Då är jag ju iaf inte öm och blå på fler ställen.

Vet inte riktigt om jag är riktigt tacksam än. Kanske ikväll när jag ska iväg på en lansering. Då har jag åtminstånde en skinka att sitta på.

'Däbbd i däsad' var det här...

Idag känner jag mig riktigt fräsh. *hmm*

Näsan rinner, ögonen och öronen rinner *blärk*. Mina M, N, P & T är utbytta mot B, D, B & D. Man låter så grannt när man pratar. Inte nog med att orden blir konstiga, rösten kommer och går som den vill och när den behagar infinna sig låter det som om en hes kråka bosatt sig i halsen.

Dags att snyta sig igen.

Ska ta en Alvedon mot febern och gå & lägga mig igen.

Hoppas ni får en go dag.

Ankvallning med tre hundar

Julklappstips

Klicka HÄR för lite tips på julklappar till dina nära och kära.

Eller varför inte till dig själv.

Border collie vs Jack Russell

Det är inte bara storleken och utseendet som skiljer de båda hundraserna åt, det finns annat också.

De två rasernas respons på kommandon:

KOM HIT!

BC = Ja matte, jag kommer direkt.

JR = Skit på dig!

SITT!

BC = Jag sitter

JR = Varför då?

LIGG!

BC = Jag ligger

JR = Sa du nåt?

STANNA

BC = Hur länge?

JR = Jag sniffar vidare där borta...

HOPPA

BC = Hur högt?

JR = Hoppa själv...

NEJ

BC = Okej då

JR = Nu förstod jag inte?

En Bc är lättlärd, det är en JR också men i motsats till en Bc så skiter den fullkomligt i dig trots att den vet vad du menar. Bc'n vill göra allt för sin ledare, Jack Russell'n är sin egen ledare.

Enligt en JR så är alla till för att serva den. Enda gången den gör som du vill är när du mutar den så du själv mår illa av alla sammanbitna prisande lovord och allt godisfjäskande.

När väl godiset är slut så går den förnärmat iväg för att du inte hade mer att ge den. Har du inget godis så finns det ingen anledning för en JR att göra sig till.

Den där tvåbenta löjliga pajasen som varje gång går på JR'ns glada 'Oh, se vad arbetsglad och samarbetsvillig jag är' är inte annat än dum.

Den är inte ett dugg samarbetsvillig. Den vet bara vad den vill och gör bara det den behöver för att få det.

Border collien kan naturligtvis också vara en hal rackare emellanåt men den kan aldrig nå Jack Russelln. Bc'n är för arbetsglad och för välvillig att göra allt och lite till för sin ledare.

När du tror att du lyckats överlista din Bc har du förmodligen också gjort så men du måste komma på ett nytt sätt nästa gång. Den vet om det i samma ögonblick som det hänt och låter dig inte göra det igen på samma sätt.

Om du tror att du överlistat en JR så har du tagit gruvligt fel. Det går inte. Den har koll på allt och skiter oftast fullständigt i dig.

En BC vet hur stor den är. En JR vet också det. Det är vi som har dålig syn som inte ser att en JR är i storlek med en elefant.

Om du känner dig sugen på att skaffa en Jack Russell, tänk då på detta.

Du måste vara envis som synden. Inte ha något emot att bli ignorerad 23 timmar och 45 minuter av dygnets 24timmar.

Ha överseende med att det är en grythund.

Finns det inte ett gryt att undersöka så gräver man ett själv. Detta sker oftast på din gräsmatta eller i din välansade rabatt. Tänk också på att den lätt blir uttråkad av det första grytet och gräver då ett nytt osv. Det kommer att sluta med att din tomt ser ut som ett granatövningsområde.

Jack Russelln har en förmåga att bli gammal så du måste ha en ängels tålamod för att stå ut med den i minst 15 år. Den kommer nämligen inte bli lättare med åren. Den förfinar sin 'talang' med årens gång och blir bara jävligare. Däremot kommer Du inte att märka allt förrän långt senare när rackartygen redan hänt och den har hunnit göra minst tre till.

Den är lättretad och långsint som attan så för guds skull, gör den inte förbannad. Du kommer få sota för det i flera år.

Har du andra hundar eller katter så kan du vara säker på att den basar över dem och tuktar dem om så bara för att de existerar.

Den har också en väl utvecklad förmåga att hitta på sattyg men att få det till att se ut som om någon annan gjorde det. Denna genen ärvs.

Om den håller sig lugn och stilla i ett par dagar får du inte inbilla dig att den helt plötsligt 'Äntligen' vuxit upp.

Nej nej... den samlar bara lite extra energi och planerar inför sitt kommande hyss.

Är Bc så mycket enklare än en JR??

Jaa, om man har arbete till den. Har man det så är det en ängel i jämförelse.

Står den utan jobb eller uppgift kan den däremot ge Jack Russelln en match.

Nej, jag ångrar INTE att jag en gång skaffade en JR. Däremot så vet jag idag att jag inte kommer skaffa en till. Aldrig mer en JR. Jag älskar min gamla tant över allt annat men... jösses vad jag har svettats och tampats med damen. 

Nedrans bulltjuv...

Här går man runt ute och fryser, endast iklädd långkalsonger med hål i, trasiga gummistövlar, jacka och fulmössan medans man fodrar får och fjäderfän.

Då kommer systeryster med sonen sin i släptåg. Med sig hade de en liten papperspåse. Jag blir lika glad varje gång en sån påse lämnas till mig men speciellt glad blev jag idag.

Det låg två stycken Kanelwienerbröd i den.

*MUMS*

Så sugen som jag varit på dessa länge. Tillslut fick jag påminnt syrran om att de skulle baka såna på bageriet. Nu hade hon med sig dessa två så jag skulle få provsmaka och se om de var ok.

Bagarna själva var osäkra på hur de skulle vara. Eftersom det är en av mina favoriter från åren i bageriet har jag INTE glömt hur de ska se ut eller smaka.

I tanken satt jag redan uppkrupen i soffan med en stor kopp te och dessa två bullar.

Eftersom jag inte var klar ute med djuren så ställde jag ifrån mig påsen på en stol utanför stallet. Där stod de stabilt, ingen risk för att vinden skulle hugga tag i påsen och svischa iväg den.

Inte vinden inte men dock en tjuvaktig hund.

När fjäderfäna var fodrade och vattnade stängde jag stalldörren, vände mig om för att ta påsen och.....

BORTA!?!?!

Visste direkt att det var en hund som var skyldig men vem av dem?

Jag hade tre att välja på... eller snarare två.

Det bara MÅSTE vara en av tikarna för inte skulle väl gamle Dumdum göra nåt sånt.?.

Påsen hittade vi på gräsmattan och den var naturligtvis tom.

Att det inte var Embla det såg jag snabbt. Hon har så dåligt pokerfejs när hon gjort nåt hon inte ska. När hon ser så oskyldig och ovetande ut som hon nu gjorde så Är hon oskyldig.

Nästa ligist på listan, KATE!

Kallade in henne och... jodå, lite skyldig såg hon allt ut.

Vrängde upp käften på henne och sniffade. Hmm, ingen kanel där inte... men, det måste vara hon.

Dumdum kan inte ha gjort det.

Kallade in honom mest för att utesluta honom från bulltjuvslistan.

Han kom snabbt fram men protesterade morrande som han brukar när matte håller fast hans mun. Dessutom förolämpade jag honom rejält genom att köra in min näsa nästan ända ner i svaljet på honom.

Men, eller, nä, jo... visst sjutton luktar det lite kanel.

Det kan inte vara möjligt???

Som straff för att jag 'våldfört' mig ner i hans mun fick jag en stor våt hundtungekyss rätt över hela ansiktet Och in i munnen.

*blärk*

Jodå, nog smakade det kanel alltid.

Han såg så löjligt glad ut över att ha slafsat i sig först två bullar och sen slätat av matte rejält att inte 'fan själv' hade kunnat bli arg på honom.

Systeryster sa snällt att hon skulle se om hon inte kunde få med sig ny bulle till mig imorron istället.

Det får bli te och bulle i soffan imorron.

Nedran ta den hund som ens sniffar åt mina bullar i morgon!

Nu är den igång!!!!

Vilken???

Jo, Hemsidan!!!

Nu är den nya igång på den gamla vanliga adressen.

Klicka HÄR eller på bilden uppe tillhöger i högra kolumnen så kommer du in på den.

Mycket nöje och lämna gärna en liten kommentar om vad ni tycker om den, antingen här eller på hemsidans gästbok. 

Affärspresentation om Tahitian Noni



Klicka på bilden.



Fjäderfäutställning på Backamo

Nu till helgen, 20-21/11 är det dags för den största fjäderfäutställningen i Sverige.

Nationalutställningen!!

Ca 800st djur är anmälda. Höns, ankor och gäss ev. kalkoner kommer att ställas ut. Många av raserna visas upp i diverse färger.

Det kommer även finnas djur till salu.

För mer info, klicka på bilden:

Hicka och barnsjukdomar

Har idag suttit och möblerat och monterat nya hemsidan.

Som vanligt när man håller på med något nytt så blir det lite grus i maskineriet. Det är som tur är vanliga barnsjukdomar som snabbt går över.

Fick några små frispel ett par gånger och blev en stund så förbannad att jag började hicka. Insåg då att jag var tvungen att gå ifrån datorn en stund. Risken var annars överhängande att jag skulle hivat ut den genom fönstret.

Vill ni smygkika på den?
Den kommer ha samma adress som innan men det är inte riktigt klart än.
Klicka HÄR så kommer du in på den.

Nu ska jag gå och lägga mig. Huvudvärken vill inte ge sig men det måste den. Har jag bestämt i alla fall men jag och skallen har ofta olka åsikter.
Vill åka till Skåne på torsdag så den Måste ge med sig annars fixar jag inte 1½ dygn hemifrån.

Huvudvärk & Ärtsoppa

Just nu har det inte tränats något. Har knappt gjort något mer med hundarna än att öppna dörren för dem så de kan gå ut själva.

Huvudet har värkt i en vecka så jag har gått på sparlåga här hemma. Får se om de hittar något på nästa magnetröntgen.Den här förbaskade huvudvärken kommer oftare och oftare, blir värre och mer långdragen för var gång. Den sitter alltid på samma ställe och det skrämmer mig lite eftersom det var där det alltid gjorde ont pga tumören.

Jaja, den går väl över tillslut.

Nu är det dags för middag. Ärtsoppa med senap. GOTT!

Har varit sugen i flera dagar.

För vissa blev det en lååång väntan idag

Idag skulle jag in till ett möte i stan. Klockan elva var det bestämt att jag skulle träffa personerna.

Eftersom det snöade bestämde vi oss för att åka hemifrån vid halv elva. Normalt tar det ca 7 minuter in till stan men vi ville ta det säkra före det osäkra.

Det tog ca 40 minuter att komma in till mötet.

Mötet var snart avklarat så det bar snabbt av hemåt igen efter en kvick mellanlandning på Ica Kvantum. Eller ja, snabbt & snabbt.

Det gick inte så fort hemåt. Köerna var långa och stod näst intill helt still.

Efter ett bra tag kom vi närmare hemmet. När vi var ca 1 km hemifrån stannade köerna helt. Jag hade druckit en del te och nu började min blåsa anse att det strax var dags att tömma sig.

Sa till syrran, som var chaufför, att jag inte kunde sitta kvar i bilen. Jag var tvungen att gå hem i förväg för nu började det bli brått.

Jag sicksackade mellan bilarna tills jag kom fram till vår ena hage. Då genade jag över den för snabbaste vägen till toan.

Jag var tacksam för att jag tagit på mig mina varma höga vinterstövlar för det var rejält med snö att pulsa i.

När jag lastat av mig min påse och tömt blåsan gick jag ut för att ge djuren hö och ensilage. Var bara tvungen att hämta kameran.

Volvon närmast är min kära mams bil. Den parkerade hon lite försiktigt i diket när hon kom hem.

I bakgrunden syns en del av bilköerna. Den hitersta körbanan stod still i ca fem timmar. De fick vänta länge på att komma någonstans. Den andra rörde sig några meter i timmen.

Runt sextiden på kvällen släppte äntligen trafiken.

Vi har fått ca 20cm med snö idag och det snöar än.
Två stycken som är lika glada över snön som jag är Bamse och Kate.
Den gamle Bamsegubben blir som en unghund när snön kommer. Han busar och leker, släpar Kate genom drivorna och struntar fullkomligt i att hon inte vill åka kana på rygg efter honom. Han älskar snön och då är det väl klart att hon också gör det.?.

Årets sista tävling för mig och Kate

Så var då årets sista tävling avklarad.

Tävlingen gick av stapeln på Hagaskog i Dingle.

Banan var väldigt väl markerad. *asgarv* T.o.m jag såg grindarna. Det var ensilagebalar som var grindar så de var enkla att se. Jag frågade om vi inte kunde ha balar som grindar på alla våra tävlingar. Då har även jag en chans att se grindarna utan att anstränga mig till det yttersta.

Djuren var som vanligt på Hagaskog lättflyttade och schyssta.

Hur gick det för mig och Kate?

Jag är väldigt nöjd.

Hon var en smula förvirrad. Vet inte vad som var med henne men hon for runt lite som en yr höna.

Hon tog alla kommandon utan bekymmer men det var ändå nåt som var lite förirrat.

Jag skickade henne åt höger och hon gick ut ganska fint faktiskt. Sen kom det där som jag hoppades att hon slutat med. Det hade hon inte. Hon började skära in mot fåren för att gå runt åt andra hållet.

Direkt när jag såg det stoppade jag henne och gav ett nytt högerkommando.

Hon tog det och till min stora förvåning gick hon inte bara åt höger... Hon vidgade ut!!!*WOOHOO*

Framdrivningen var sådär. Kunde gått mycket rakare och mindre förvirrat.

Hon fixade fint att runda mig och ensilagebalen men sen kom fösningen. Jaa... vi kom ju dit vi skulle tillslut.

Drivningen var inget större bekymmer.

Nästa moment var delningen.

Peo den rackarn bestämde att vi skulle dela innan fållan.

Att säga jag var nöjd med det beslutet vore en lögn. Det är ju i delningen mina poäng brukar ta slut. Kate är ju lite rädd för att gå igenom fårflocken. Hon har fått ett par smällar för mycket av en tacka här hemma.

Jag protesterade lite men inte sjutton hjälpte det. Peo bara skrattade.

När vi kom igenom drivningsgrinden var det då dags för delningen.

Jag fick upp en fin vidöppen lucka och kallade in Kate. Hon började gå rakt mot öppningen men precis innan hon skulle gå igenom såg jag hur hon riktigt svalde *gulp* och sneddade snabbt åt höger förbi flocken.

Jag började korrigera, lite väl snabbt, för att få flocken på plats. Kate stressade upp sig lite så jag lade henne, räknade till tio, sen började vi jobba igen.

Jag fick upp en ny fin lycka, lockade in henne och VIPS!!! Hon gick rakt in, tog tag i de avskilda fåren och hon hade klarat sin första delning på en tävling. *JIPPI*

Vidare upp till fållan var egentligen inget större problem mer än att jag inte bromsade ner farten i tid. Fåren hann förbi mig men Kate var snabbt på plats och tryckte tillbaka dem så de hamnade mitt i grindhålet. Sakta backade hon in dem och banan var avklarad. *pust*

Är SÅ nöjd med henne trots lite förvirring och mattes strul.

Jag måste lära mig att hålla tyst och låta henne arbeta lite friare. När jag gör det går hon som en klocka.

Poängen

Hämt: 29

Total: 60

Tävlingsnerver

Jag ställde under flera år ut arabhästar. Har även tävlat lydnad och agility med tidigare hundar.

Min förmåga att bli löjligt nervös visste inga gränser.

Istället för att bli ett skakande nervvrak som knappt kunde sätta den ena foten före den andra så blev jag rent aggressiv.

Ingen fick röra hästarna innan jag skulle in i ringen. Ingen fick prata med mig heller. Var någon i närheten så fick de nästan huvudet avslitet.

Jag var rent ut sagt hemsk.

 Det lustiga var däremot att så fort jag steg över 'tröskeln' in på banan så släppte allt och jag blev helt focuserad på min uppgift. Att visa upp hästen. Var aldrig nervös inne på banan. 

När jag nu skulle börja tävla inom vallning så fick jag lite undringar från min familj om det var en så bra idé. Med tanke på mitt tävlingshumör så skulle jag förmodligen skrämma allt vallfolk åt fanders.

Jag funderade lite på vad de sagt, speciellt vad mams sa, det var hon som var med på hästutställningarna och blev värst drabbad.

Jag gick till min tränare J som var den som jag skulle åka ut på tävlingar tillsammans med. Jag berättade om mitt fina tävlingshumör.

Hon tog det med ro och tackade för varningen, typ. Hon visste ju vilket hetsigt humör jag har i övrigt.

När det väl var dags att ge sig ut på tävlingarna blev jag lite smått paff.

Jag var helt lugn!?!

Inte ens nervös???

Nervös blev jag först under en tävling i April.

Jag var som vanligt helt lugn innan jag skulle ut på banan. Satt och slappade och pratade med J och fixade i sekretariatet som vi båda skötte.

Så var det min tur ut på banan.

Jag och Kätan klev ut till pinnen. Fick klartecken från domaren och jag skickade Kätan.

Nu är det som så att jag har varit helt överlycklig om jag bara fått djuren ner till mig. Kate hade en förmåga att tappa och släppa djur vilket inte var ovanlig under hämtmomentet.

Kate fick ner djuren och jag var på väg att ge mig av banan. Vi hade ju aldrig kommit längre än så här. Vänder mig om och ser J peka mot fösningsgrinden.

VISST FAAN!!!!

Hon fick ju ner djuren. Allihop dessutom!!

Vi måste gå resten av banan.

Så långt hade jag aldrig planerat eftersom vi aldrig fått djuren så långt.

Nu blev jag skitnervös!!!

Som tur var så var jag tvungen att focusera på vallningen. Hade inte möjlighet att göra av med min nervositet på ett negativt sätt.

Väl av banan skakade benen på mig men OJ vad glad jag var. Vi hade gått runt hela banan.

Konstigt nog så är jag inte nervös alls numera när jag väntar på min tur att ge mig ut på banan. 

Under vallhundsprovet blev jag nervös ett par gånger inne på själva banan men det släppte lika fort som det kom.

Både jag och min familj är glatt överraskade över mina nya tävlingsnerver. Ingen har blivit utskälld och alla har huvudena i behåll.

Hur är dina tävlingsnerver??

Besök på ögonkliniken

Då var dagens besök avklarat.

Gjorde synkollen för två veckor sen men resultaten var så dåliga så de ville att jag snabbt skulle komma tillbaka igen.

Idag var det dags.

Testerna visade att det var lika knas även denna gången.

Tror det är dags att införskaffa en liten kikare som jag kan ha med mig när jag vallar. Kunde inte ens se en liten prick på 30cm håll om den inte var i rörelse.

Hon som gjorde dagens undersökning tyckte det var lite lustigt att jag håller på med en sport där jag inte ser objekten utan måste gå på känsla.

Jag får förlita mig på att hunden ser djuren istället så får jag vänta med att se dem när de kommer till mig.

Banan kollar jag alltid in innan det är dags för mig att gå den. Då vet jag vart grindarna och djuren är.

Varför ser bara mitt hem kamouflerat ut???

Jag förundras många gånger över folks hem. Många av mina vänner har både hundar och katter. Varje gång jag kommer hem till dem så är jag helt fascinerad av deras golv, väggar, möbler etc.
Man kan se dem!!

Jag frågar dem hur ofta de städar för att hålla det så rent. De måste ju ligga i som små blå. De har ju djur som bor inne, precis som jag.
’Tja, en gång i veckan ungefär’, brukar svaret oftast bli.
EN GÅNG I VECKAN???

Om jag bara dammsög eller torkade golven en gång i veckan hade jag inte kunnat vara säker på att det var mitt eget hem jag klev in i.

Mina hundar måste vara extrema när det kommer till att dra in smuts i huset. Jag har en konstant beläggning av grus, sand och lera på mitt golv.

Det har gått så långt att jag inte är helt säker på att det bara är hundarna och katterna som drar in skiten.?.?.

Börjar banne mig misstänka att huset blivit ’självnerskitande’.

Kliver glatt upp ur sängen på morgonen efter en storstädning där golven blivit både dammsugna och våttorkade.
Tassar ner i köket för att barfota trippa runt i mitt nystädade kök och koka en kopp te.
Halvvägs ner i trappen börjar ’fotpeelingen’. På något konstigt sett har det uppenbarat sig sand i trappen.
-’Hmm??, underligt.’
Fortsätter ner till hallen och där övergår sanden till smågrus!!
Kliar mig fundersamt i huvudet och undrar hur detta gått till. Väl inne i köket trampar jag på singel och makadam!!

Muttrar ilsket över hundar som drar in en massa skit. Hundarna står brevid mig och ser ut som oskyldiga små lamm som ALDRIG skulle dra med sig nåt in.

T.o.m när hundarna badats, golven blivit storstädade och allt annat skett som hör en storstädning till, så blir resultatet likt förbaskat det samma.

Hur fasen går det till???

I våras målade vi om hallen och köket. Det BLEV ljusa väggar just då.

Nu är de kamouflagemönstrade.

Det är bruna, gröna och röda prickar på dem.
Far över dem med rengöring titt som tätt men vad hjälper det när de snart blivit kamouflerade igen?

När Kate löper har jag upptäckt att de röda prickarna inte bara hamnar på golv och väggar. De hamnar även i taket!!!
Kan inte fatta hur hon lyckas skvätta blod ända upp i taket.

Det är 2,50 i takhöjd här!!!


Är det bara mina hundar som är fenomenala på att dra in halva gården i huset.

Om inte… varför syns det inte hemma hos någon annan??

Varför ser jag aldrig röda, gröna och brunt kamouflerade väggar och möbler hos andra hund- och kattägare?

Träning i Häljeröd

Dagens träning var helt kanon.

Det vi tränade på var att få ut hundarna från djuren. Att få dem att vidga ut flankerna.

Kate har haft lite svårt att flanka ut ordentligt men det fick vi verkligen gått igenom idag. Vi visste egentligen hur vi skulle gå tillväga men att få det från tanke till handling var nåt vi verkligen fick hjälp med.

Egentligen var det inte så svårt men att få till det i rätt ögonblick och se resultatet var helt underbart.
När man lyckas ’ta tag’ i hunden vid precis rätt ögonblick och se henne vända ut för att sen vidga sin båge… Vilken skön känsla!

Under första passet var vädret ganska ok men när det var dags för andra passet… då tyckte tydligen vädergudarna att vi haft det lite för bra innan.
Regnet tog fart och så även vinden.

Vi, eller i alla fall jag, frös rejält. Näsan rann, fötterna var som isklumpar, händerna var röda och svullna och resten av kroppen skakade.

Allt försvann när det var dags att gå ut på fältet igen. Då var man så fokuserad att man förträngde allt obehag som väder och vind ställde till med.

Kate fick en massa beröm då hon gjorde riktigt bra ifrån sig. Hon svarade snabbt på blockeringarna och vidgade fint.
Hon ville avvika ett par gånger då hon tyckte pressen blev för stor men då lockades hon snabbt in mot fåren igen och fick plocka ut dem från hörnet eller bara gå rakt mot dem och fösa. Det var det bästa beröm hon kunde få och hon släppte genast det hon tyckte var jobbigt och samarbetade glatt igen.

Jag är så nöjd med hennes arbete idag.

Nu ska bara matte komma ihåg att ge henne kommando och stöttning DÄR DET BEHÖVS och inte gå in och styra henne som en radiostyrd bil. Hon jobbar kanon när jag inte klampar in och lägger mig i för mycket.
Det enda jag egentligen behöver göra är att bromsa henne om det går för fort (JAPP, vi hittade bromsen) och kanske styra henne i sidled. Kanske betyder att hon faktiskt går som på ett spår och har en otrolig känsla för att själv styra upp djuren. Kanske är om jag ser att hon behöver lite stöttning för att flytta djuren åt endera riktningen.
Detta är något som i regel inte behövs med Kätan då hon snabbt själv känner draget och håller djuren på ett rakt spår.
När jag går in och styr blir hon snabbt stressad och tappar fokus då hon bäst känner själv vart hän det barkar.
Matte ska inte tänka så mycket utan mer gå på känsla. Då kommer stöttningen på rätt ställe. Jag har en förmåga att se slutdestinationen och missar då mittendelen. Kate känner detta och det är då det blir ryckigt, hetsigt och okontrollerat.
Jag ska göra som jag gjorde på VP’t. Ta ett moment åt gången och bli färdig med det innan hjärnan vandrar iväg till andra och tredje. Då borde det inte vara några som helst bekymmer.

Koncentration???

Vet inte vad det var med Kate idag. Träningen gick ju inte direkt som förväntat.

Hon var stressad, inte koncentrerad för fem öre och allmänt förvirrad.
Jag har visserligen varit lite dålig idag och hon är väldigt känslig för hur jag mår. Har inte ens kunnat gå på toa utan att hon varit mig i hasorna. Hon är förmodligen på väg in i ett löp också och det gör inte saken bättre.

Det var verkligen inte samma hund som jag gick Vallhundsprovet med i lördags. Då var hon verkligen i sitt esse.

Åkte iväg och vaccinerade henne efter träningen. Inte ett pip sa hon när hon fick sprutan. Däremot tyckte hon att det var lite otäckt att åka hiss på bordet. Som tur var så var Marina, ’bästaste’ veterinären, där med godis så det gick bra ändå.


Får se hur det går på lördag.

Då är det dags för en heldags träning hos ’vår guru’ Kjell i Häljeröd. Det ser vi verkligen fram emot.

Äntligen Godkänd Vallhund

I lördags var det dags för Vallhundsprovet på Tjörn.
För mig och Kate var det tredje gången gillt.

Det bara skulle funka denna gången!!!

Tänka sig… Det gick helt fantastiskt bra!

Kate höll sig kvar på högersidan i hämtet. Inga dumheter som hon brukar hålla på med, som att skära bla.

Hämtet funkade fint, fösningen var helt kanon, inga korrigeringar behövdes utan jag lät henne knalla på mot grindarna där hon flyttade genom djuren rakt och snyggt. Hon vände själv upp djuren till första benet i drivningen och, jädrar, vad snyggt hon gjorde det.

Nu kom avdragen på poängen (som var helt och hållet mitt fel).

I drivningens första ben tyckte jag att djuren kom lite fort emot mig så jag valde att lägga Kate. Onödigt, skulle ha bromsat henne men bromsen funkar lite dåligt ibland så då är det säkrare att lägga henne ner istället.
I drivningens andra ben la jag henne nästan direkt efter att djuren kommit genom drivningsgrindarna.
Varför?? Ja, det undrar jag med…

När jag kom fram till fålla vände jag mig om och fick då se att fåren var alldeles intill mig.
Förbaskat!!
Hade jag vänt mig om ett par tre meter innan jag nåt fållan hade jag hunnit bromsa Kate och fåren. Då hade jag hunnit öppna grinden innan de nådde fram och fåren hade gått rakt in.
Tack och lov så har jag en hund som är helt suverän vid fållan.

Eftersom fåren stod och tryckte på grinden flyttade de sig snett när jag öppnade grinden. De hamnade ganska bra ändå men ett par av djuren ställde sig bakom mig. Kate rundade snabbt åt höger, tryckte tillbaka de två som hamnade avsides och sen stannade hon i perfekt läge.
Jag behövde inte säga ett knyst. Lugnt och stilla flyttade hon in djuren i fållan. Jag stängde grinden och klappade om Kätan.

Så till det sista momentet. Öppnade en liten glipa i grinden. Kate smög in och la sig innanför. Inne i fållan bryr jag mig sällan om att säga höger eller vänster då hon läser av lämpligast håll själv.
Hon fick lov att flytta fram djuren, lade sig bakom dem och väntade på att grinden skulle öppnas.
Fåren var lite virriga så jag väntade ett par sekunder innan jag öppnade grinden. Ville att de skulle varva ner lite innan de släpptes ut igen.
Grinden öppnades, fåren smet ut men stannade snabbt då de märkte att hunden inte låg dem i haserna. Kate travade ut ur fållan, samlade ihop fåren och föste ner dem till Josefin och Troy som stod vid uppsamlingsfållan.

Gick fram till Isi som klappade om Kätan och han sa de önskade orden, ’NI ÄR GODKÄNDA!!!’

Vad blev resultatet?
Hämtet 39p och totalt 85p.

Poängen:

Utgång 15

Upptag 7

Framdrivning 17

Fösning 10

Drivning 18

Fålla in 8

Fålla ut 10

Kommentarerna blev: Koncentrerad, lydig, arbetsvillig, framåt, trevlig vallhund.

Uppvisning på Bondens Dag

Här har det inte bloggats så flitigt på sistånde.

Har varit dålig om vart annat och när kroppen väl har sagt OK så har det fullkomligt spöat ner.
Lusten att valla har änna försvunnit lite då.

Men men ….

Helgen den 4-5 september var det fullt upp.
Det var dags för den årliga marknaden ’Bondens Dag’ på Backamo.

Så fantastiskt roligt vi hade.

Det var inte några långa stunder man hann parkera ändan inte.

En gång i timman hade vi vallningsuppvisning och däremellan så stod jag med min Noni-kumpan, Marie, vid vårat bord.
Sån tur jag hade att hon var med. Det hade aldrig funkat annars.

Hur gick uppvisningarna då? Jo, det ska jag tala om.
DE GICK SKITBRA!!!

Roland skötte jobbet som speaker OCH vallade på lördagen. Jag och Svante var de enda som vallade båda dagarna. På lördagen hade vi hjälp av Ronny och Camilla, på söndagen var Ann-Britt och Björn med.

Hundarna gick riktigt bra.
Kate chockade oss genom att sköta sig ypperligt.

INGA dumheter mot andra hundar. Mellan uppvisningarna låg hon snällt i tältet och antingen sov eller tittade på folk som gick förbi.
Inte var det nåt att klaga på under vallningsbiten heller. Hon gick som en klocka och det var Definitivt inget fel på hennes hämt. Det enda hon behövde få lite stöttning med var i fållan. Det var en enveten tacka som utmanade varenda hund och direkt hon märkte att en hund tvekade så såg hon sin chans, Och tog den. Då var det bara att gå med in i fållan och stötta tills djuren var ute.

Kate gjorde till och med ett lite knivigt hämt som jag verkligen inte trodde att hon skulle fixa.
Tji fick jag!
Fåren låg och vilade i den övre delen av hagen. Där vid staketet var det skugga. Solen sken hela helgen så det blev lite varmt.
Närmast staketet låg tidigare nämnd tacka.
Eftersom Kätan har en tendens att 'crossa' för att byta håll så var detta ett tillfälle jag trodde att det skulle ske.
ICKE DÅ!
Jag skickade höger och hon vidgade hämtet och fortsatte längsmed staketet. Det var när hon var nästan ända framme som jag trodde att crossen skulle komma men hon fortsatte och gick snyggt upp bakom dem. Tackan blev nog lite chockad när hunden inte vek av för hon for upp och lade snabbt in backen och följde resten av flocken.

Efter de två dagarna så gick jag och la mig med världens dumflin på läpparna. Hahaha


Nä, nu ska jag kolla till Bengt igen.
När han kom in i morse såg jag att allt inte stod rätt till. Han är hel men han har nog fått en jäkla smäll. Antingen har han blivit påkörd eller så har han varit och ströket sig mot hästarna igen och lyckats bli sparkad.
Bakvagnen vill inte riktigt hänga med. Veterinären bad mig avvakta då han visat en väldig aptit. Han har varit uppe och ätit flera gånger.
Dumme katt som blir skadad. Han borde ha vett att hålla sig i skinnet. Är man mattes prins så ska han bara vara en gosekatt.
Men det är klart. Hade han bara varit en gosekatt så hade han inte varit min Bengt.

Min fårvallande älskade prins.

Alla rävars skräck.

Dogs in training in Scotland

Why did I start with TNI?

Do I recomend this?

ABSOLUTELY!!!

****************

A friend of mine, Marie, has been talking about it for a couple of years. Every time she started to talk about it I suddenly became deaf.

I didn’t want to listen, I wasn’t interested.
She stopped talking about it.

For some time ago she started again. They were going to have a meeting out here on the countryside. Since it was walking distance for me I felt that ‘FINE, I will come and listen but I’m not interested’.

And there I was, listening to Henrik while he explained how everything works and what it was that was SO fantastic about this drink.

As the sceptic I am I said that I had to think about this.
Everything sounded great but I’m that kind of person that have to try something myself before I decide if I want to tell people about it.

I bought several bottles to test at home. One for me and my brother, one for Embla and Dumdum and one for Kate.

Honestly I didn’t think it would work at all. How could on drink give you so much? Energy, better health, etc.

I have chronic vitamin deficiency, almost no immune system, and a lot more problems that goes hand in hand with my illness.

For me it worked better then I could dream about. I sleep much better (Without pills), my immune system is like before but my vitamin deficiency is better. It will never be totally ok But it is much better.
When my doctor saw the test result he asked me what I had changed in my diet. My results had never been like this before.
At first I didn’t know what he was talking about but in the evening when I took my ‘drink’ I realized that it was the Noni. That was the only thing that was different in my diet.


How did it go for my brother and the dogs?

Well, my brother and Kate should have lived in their own plastic bubbles or something. Something must have been wrong in their stomachs. There must have been something that had crawled up and died in them!
They used to fart so badly that me and the other two dogs had to escape from the office.

Kate’s pH value was really off but now she is fine. The vet was really surprised when she saw the result.
Her fur is so shiny now, Kate’s, not the vet’s.
Dumdum has, for the first time in his life gained in weight. He even has a little to much around his belly. Not my opinion, my moms.

And Embla, she is twelve years old, has given birth to three litters, raised two litters of kittens and she behaves like she’s not one day older than 5 years.
She still run around with my Border collies and she can tag along for hours on a walk in the woods.

All three dogs and my brother and me have more energy.
The dogs furs are shiny and smooth.
Dumdum now works every day again (he is 11 years old). Kate can work 15 – 20 minutes more without being tired. That is really much for a working dog.
We don’t have to escape from the office anymore when my brother and Kate starts to, hmm, you know. ;-)


I have definetly NO plans of stop drinking the Noni. Even my brother has decided to keep on drinking it (thanks for that).

The dogs love it. If I forget to put Noni on their food, Kate opens the fridge (yea, she knows how to do that) and starts to bite on her bottle.


The drinks are not for free to begin with but luckily you can drink them AND make money on them. This is perfect for me. I’m on sick leave so there is no big income here. Now the drinks that we use per month are free And we get a few bucks on the account.=)

Me and my brother drinks Family (Mango el. Grape)
Embla and Dumdum - Original
Kate - Extra

The best about this drink / company is that it doesn't matter where in the world you live. As long as TNI exists in that country, you can get it.

If you want to know more about it go into my store. (link, up to the right on this blog) There you can reed about it and if you are interested to know even more it is easy to contact me.

No herding today...

For two days ago I was at the hospital in Gothenburg.

I was there to do a bone marrowtest. I've done this before so I knew how much it would hurt after, when the anaesthesia stopped working.

Even when I know how much it hurts it still surprices me.

I'm gonna stay in bed today to so no herding.

Hopefully tomorrow.

A wet competition...

On Saturday me, Josefin and Erik went away for a competition and Herding test.

It didn’t go so well. Apparently I was about to get ill again which Kate sensed and it didn’t help that it was poring down rain and thundering and lightning.

I don’t remember when I was this wet the last time.
We thought about going home to get a snorkel and flippers.

When you are like me, terrified of thunderstorms, it is not appealing to walk around on a field with water ankle deep.
When you walked around the whole course it is time for the last thing.
THE PEN!!!


So there I was, just standing there, holding a steel gate in a huge puddle and there is a BIG thunderstorm.

I have had better days.

Kate did the worst outruns she have ever done. She did it just because she sensed that my body was shutting down again. I didn’t feel it then but it came after we came home.
Dogs are amazing. Thanks to my dogs I know what is going to happen before I can feel it myself. Since she felt that And my fear of thunderstorms there was no surprise that it went like it did.



On Sunday we had beautiful weather on our last training day in ‘herding school’.
Kate’s outrun was perfectly fine and when we came home after ‘school’ she had to round up our sheep.

I have never seen her do such a perfect outrun ever.
I went to bed smiling on Sunday night.

Herding while dizzy...

Since I wrote hear last time we have taken it slow.

Just play & fun. No hard work.

Kate has been great. She does everything perfect. The few time she go in to tight, I stop her and push her out again. No hard voice, just a quick 'STOP' and then I show her with my bodylanguage that I want her to go more out.

Today though, the gang was on the run again.

I have been pretty ill this week. I'm constant dizzy and have problems just to stand up straight. Of course the Houdini-gang has to be a pain in my ... right now.

My mom drove by my house so Kate and I didn't have to walk all the way up to the paddocks. When we came up there we walked up to the fence and looked for the gang. NO woolie Houdini in sight.

We stood there and listened and probobly looked kind of stupid.

Not a sound from the gang.

Since I couldn't focus my sight at all becouse of my dizzy head I had to rely on Kate.

Suddenly we heard them.

Five of the was hidden behind a couple of my moms chickencoops. The other two was on the wrong side of the fence. AGAIN!!!

I sent in Kate and she rounded the up.

Already there I thought that we could practice a bit. (This weekend we have both practice and course. Next weekend it is time for a competition again. AND the herdingtest that I hope will go well this time.)

Kate worked nice and calm with the gang and she took every command that I gave her.

When Jenny doesn't open her big mouth and try to fix the small things, everything works like a charm!

I hope that I get better before the weekend. It is hard to really work with Kate when I'm not well. She doesn't want to leave my side so it's not easy for her to make a good outrun. She stops and looks back at me to see if I'm still standing.

I have fainted earlier so she gets a bit nervous when I'm like this. Suddenly I can't be in charge and she don't like that, but, she has started to handle that better.

Today's herding-course = both good and bad

Today it was time for the course again.

If I only could learn to keep my mouth shut!

Kate worked just fine in the beginning. It was not necessary to step in and adjust the small things that she did 'wrong'. It was not really wrong but it was the perfectionist in me that opend it's big mouth. I started to adjust the smallest things.

'-If she could just take ONE step to the right it will be perfect.'

You never get JUST ONE step and suddenly you have moved the sheep much moore far to the left than you had in mind.

The pen usually is our strongest side. She never looses sheep around the pen. She allways put them straight in very calmely.

Today we had sheep all over. Was it her foult??

NOPE!!!

It was me and my big mouth again.

She got so nervous from all my instructions that she even got insecure of the parts that she knows AND does perfectly.

I totally destroyed her confidence today.

I'm gonna take her with me later today up to my sheep and just play around them so she will have a really fun time before we go to bed tonight.

Tomorrow I'm gonna keep my mouth shut when we practise.

We are going to my first instructor. He is the one that helped me with Dumdum.

He is our 'herding guru'.;-)

Picture time....

Because the dogs hadn't worked for three days they had A LOT of energy that needed to get out.

Embla doesn't need to work, she is happy just to come along. She doesn't care about the other dogs. She walks around in her own little world.

Running and chasing each other is fun.They managed to stop for a few seconds. Unbeliveble.;-)Eleven years old.?.

'Old?? Who's old?? NOT ME!!'The Houdini-gang.Kate and I. Bamse was working so we took a timeout.Kate is working.

Since the last practice we had on Orust she has started to listen better and her outrun is getting wider. Me like.;-)Bamse is keeping an eye on Kate.My beautyful Dumdum.I was not feeling to well today so I sat down most of the time today.

Kate and I are having a snuggletime. Dumdum (Bamse) was not tired. No no, he doesn't know what tired means. He doesn't stop working even when he can't walk straight. I have to go in and stop him.

When you look up 'Workoholic' in the dictionary, you will probobly find a picture of him.;-)

Even Dumdum wanted some 'mommy-time'.

Of course he loves to be hugged, can't you see that. He is just smiling.;-)

Kate just sits there looking at the sheep. I love that about her. She can relax even when there are sheep around her. Dumdum can't.

Swedish herding!

Sit and point!

No, I was not feeling well so I sat there and let the dogs work around me.

This is really good because even if I'm not well the dogs can still do their job.Kate was really tired when we walked home (Dumdum to). Good! That means that it is going to be a quiet night at home.=)Embla was not with us in the paddock. She waited for us at my moms house.On our way home, Kate met her favorite person in the world. Moa, my niece.