Ibland undrar jag....

På en vecka har jag lyckats klämma in flertalet 'olyckor'.

Har nu förlikat mig helt med att ibland kallas för Murphy.

Till att börja med lyckades jag marinera den ena mobilen och en fjärrkontroll i Decoupagelack/lim.

Ett par dagar senare trippar jag glatt ner för källartrappen, halkar på ett trappsteg och HEJ VAD DET GICK!!!

Dunsar ner för tre trappstg med rumpan före. Landar på samma fläck på skinkan på alla tre trappstegen.

Jäklar vad ONT det gjorde och gör.

Ser ut som en smurf på halva bakdelen.

Äntligen har det 'ajiga' börjat ge sig på aktern.

Då händer nästa grej.

Är ute hos fåren och matar & vattnar.

Medans jag häller upp vatten ser jag att Kate står och eggar stortackan. Hon får en tillsägelse att avlägsna sig vilket hon också gjorde.

TILL MIN ANDRA SIDA!!!

Där såg jag henne inte. Inte förrän det var för sent.

Hinner inte vända mig om helt när jag ser tackan göra ett utfall mot hunden.

Vem stod ivägen när smällen kom??

Jo, JAG!!!

Hon lyckas få in en träff på det redan blåa stället på min stackars skinka. Nu gjorde det så ont att jag bara ville sätta mig och grina men inte fasen gick det. Bakdelen var ivägen!!

Kanske ska jag vara tacksam för att hon träffade ett ställe som redan gjorde ont. Då är jag ju iaf inte öm och blå på fler ställen.

Vet inte riktigt om jag är riktigt tacksam än. Kanske ikväll när jag ska iväg på en lansering. Då har jag åtminstånde en skinka att sitta på.